Månadsarkiv: november 2013

Amanda Nilsson

Livet på landet

Av Amanda Nilsson

 

År 1883, då allt började

Året var 1883 då min farmors far, Nils Strand, föddes. Tillsammans med sina fem syskon växte han upp i Huggelseke i Skåne, nära Hörby. Han hade fyra systrar och en bror, men en av systrarna, Ingrid, dog redan vid fem månaders ålder av kikhosta. Kikhosta som diagnos började användas relativt tidigt. Denna sjukdom drabbade enbart barn.  Hälften av dödsfallen i kikhosta sågs hos barn under ett års ålder. Den högsta dödligheten observerades år 1837 då minst tio procent av barnen under tre år dog av denna sjukdom[1].

Hans föräldrar var lantbrukare och på den tiden fick barnen hjälpa till vid tidig ålder. När han blev tio år gammal fick han jobba extra på ett bränneri vid vintertid. Det var såklart då lantbrukare hade lite mindre att göra och behövde få in lite extra i plånboken. Som alla andra lantbrukare på den tiden, levde Nils tillsammans med sina föräldrar och syskon som fattiga lantbrukare.

När Nils var 21 år gammal, alltså år 1904, åkte hans bästa vän, Karl-Henrik, iväg till Amerika. Nils hade växt upp med sin vän och blev därför deprimerad. Karl-Henrik var arbetslös och ägde ingen mark så den enda utvägen var att åka till Amerika. Under åren 1850 till 1930 utvandrade ca 1,51 miljoner människor från Sverige av vilka 1,2 miljoner till Nordamerika[2]. Utvandringen var mycket stor från 1880 till första världskrigets utbrott. Varje år, när Nils fyllde år, fick han ett brev från Karl-Henrik som då gratulerade och berättade hur det var i Amerika.

År 1911, kärlekens år för Nils

Efter några deprimerande år fann Nils äntligen kärleken. År 1911 gifte han sig med en kvinna vid namn Frida, som då hette Åkesson innan giftemålet. Frida Strand var sju år yngre än Nils och därmed född år 1890 i Ö. Sallerup. Hon växte upp med två systrar där. Efter giftemålet flyttade paret in i ett eget hus som också det låg i Huggelseke. Hans vän Karl-Henrik skickade då ett brev och en bild på sig själv, från Amerika, på deras bröllopsdag, där han önskade dem all lycka. Det brevet och fotot har Nils sparat och finns kvar än idag. Samma år fick de sitt första barn som fick namnet Holger. Bara två år senare, år 1913, kom ett barn till, som fick namnet Gulli.

Fridas syster var också gift men hennes man åkte, precis som Nils vän, till Amerika och kom tyvärr inte tillbaka till henne.

 

Under första världskriget

Det var år 1914 som första världskriget startade. Familjen Strand fick det extremt fattigt och hade väldigt ont om mat. Ännu ett barn kom till världen, år 1915, och hette Harald.

Både exporten och importen påverkades negativt av kriget och år 1917 blev det ransonering av mat. Det var svårt att få tag i mat och andra livsmedel eftersom handelsvägarna till sjöss var avstängda. Som att det inte var nog så var skörden året innan varit mindre bra vilket påverkade köttproduktionen samt produktionen av jordbruksprodukter. Den 25 april 1917 demonstrerade arbetarna i Lund och Malmö mot de höga matpriserna och avsaknaden av mat. I Lund blev det till riktiga kravaller på Mårtenstorget.

År 1917 fick de sitt fjärde barn vid namn Gunhild. Deras femte barn kom till bara två år senare, år 1919, och fick namnet Ragnar.

Några år efter första världskriget fick Nils för första gången se glödlampan. Det var helt otroligt och väldigt ovanligt eftersom de flesta som bodde på landsbyggden använde sig av fotoskenlampan eller gasljuset. Glödlampan upptäcktes långt tidigare än när Nils såg den men att bo på landsbyggden har sina nackdelar. Att vara fattig har också en nackdel eftersom de flesta inte hade råd att köpa en glödlampa. Därför tog det några år innan lantbrukarna fick ta del av denna magiska apparat. Bristen på kol och olja drev dessutom utvecklingen av vattenkraft samt behovet att transportera strömmen snabbt framåt.

 

Mellankrigstiden

I början av 1920-talet drabbades Sverige av en djup lågkonjunktur vilken ledde till massarbetslöshet. Detta var startskottet till den allvarligaste ekonomiska kris som Sverige upplevt i modern tid. Till följd av de fallande jordbrukspriserna tvingades många småbönder lämna landsbyggden. Detta gällde framförallt unga kvinnor som sökte sig till städerna för att hitta arbete. Gulli Strand var en av de kvinnor som flyttade till staden, vid 15års ålder flyttade hon in till Hörby.

År 1923 kom ett sjätte barn till världen och fick namnet Harry.

Under andra halvan av 1920-talet vände lågkonjunkturen uppåt och vid slutet av decenniet såg det riktigt lovande ut. Exportindustrin gynnades av det faktum att kronan var undervärderad gentemot andra valutor vilket ledde till ökad sysselsättning. Familjen Strand hade det riktigt bra då och kunde äta sig mer än mätta om dagarna.

År 1927 kom det sjunde barnet till som fick namnet Malte. Nu började det bli trångt i huset med så många barn. Fast det utnyttjades under vintertid då allihop sov i ett rum för att hålla värmen. På den tiden fanns det inga element så det bästa var att sova nära varandra.

Den 24 oktober 1929 blev den stora börskraschen i USA kännbar i Sverige. Många företag gick då i konkurs. Det var enormt hög arbetslöshet samt allmän oro på arbetsmarknaden i Sverige under denna tid. Efter riksdagsvalet 1932 tillträdde en socialdemokratisk enpartiregering med Per Albin Hansson som statsminister och Ernst Wigforss som finansminister.

År 1933 kom det åttonde och sista barnet till världen. Det var min Farmor och fick namnet Evy. Åtta barn var inte så vanligt då, men vanligare än idag. Fyra barn var medeltalet år 1900[3] och gick snabbt neråt under följande årtionden. Så många barn förutsatte att man hade hemmafruar eller att man levde inom jordbruket.

 

 

 

Under Andra Världskriget

Den första september 1939 startade andra världskriget. Sverige var neutralt i kriget men för att bevara neutraliteten var landet tvunget att genomgå en svår balansgång. Det gällde att hålla sig väl med båda parterna i kriget. Tyskarna fick därför köpa järnmalm av Sverige som var livsviktig för deras krigsindustri, medan engelsmännen försågs med bl.a. kullager och luftvärnskanoner. Under kriget fungerade distributionen av matvaror i Sverige så pass bra att folk slapp svälta. Många varor ransonerades och kunde endast köpas mot ransoneringskort. Importen av kol och olja minskade också kraftigt. Bensin var en bristvara vilket resulterade i att fordon för vardagsbruk fick köras på gengas. Familjen Strand fick det fattigt igen. När de skulle gå och hämta sin ranson mat skickade de oftast Evy, som då var sex år gammal vid krigets början, eftersom hon alltid fick lite mer mat än vanligt vilket familjen behövde.

Att vara lantbrukare slutar man inte med bara för att det är krig i landet. Med sju barn som arbetskraft jobbade och slet familjen. Evy, som var väldigt ung, fick lära sig att mjölka kossorna och arbeta ute på åkern.

 

Efter regn kommer solsken

Efter kriget började Familjen Strands ekonomi förbättras igen. Som sjuttonåring började Evy arbeta i en syfabrik. Där hon fick massa kunskaper som hon sedan skulle ha nytta av senare i livet. Men det var inte riktigt det Evy hade i tankarna att jobba på en syfabrik. Nej, det var något annat som hon verkligen ville jobba med, sjukvård. Efter tre års slit på syfabriken gick önskan i uppfyllelse. Hon började arbeta inom sjukvården.

År 1955 gifte hon sig med John Nilsson och fick ändra efternamnet Strand till Nilsson. Efter 1920 års namnslag måste kvinnorna ta deras makars efternamn.

De flyttade in till Hörby och i det huset bor Evy fortfarande kvar. Redan samma år som de gifte sig fick de sitt första barn som fick namnet Rolf. Totalt fick de fyra barn tillsammans.

Nils Strands barn gifte sig så småningom och flyttade in till staden för arbetets skull. Han och Frida hade kvar sin gård och arbetade hårt på sin älskade gård.

 

 

 

Amanda Nilsson HT2

 

 

 

Yasir Touffic

Touffic Baqqals Irak

Av Yasir Touffic

 

Det började med att jag hittade en bild på min farfar och farmor, tagen år 1953 i Libanon. Jag frågade mina föräldrar och en berättelse började ta form.

Min farfar Touffic Baqqal föddes 1909 i Bagdad[1], där han också växte upp. Irak befann sig då under osmansk överhethet, vilket varade från 1638 till 1918. Irak styrdes från Istanbul och dominerades av en inhemsk sunni-muslimsk elit. När det osmanska riket började försvagas under 1800-talet, kämpade tyskar, ryssar  och engelsmän om kontrollen över landet. När Touffic Baqqal föddes hade det brittiska inflytande gjort sig gällande.

Yasir 1

[2]

När Touffic Baqqal var tio år var det britterna som styrde landet genom en inhemsk monariki. Under första världskriget hade britterna ockuperat Irak med hjälp av Sharif Hussein ibn Ali[3] i Mekka, som samarbetat med britterna mot turkarna. Vid fredskonferensen i Paris 1919 gjordes Irak till ett brittiskt mandat i enlighet med artikel 22 i NF:s stadgar. Britterna inrättade en monarki i Irak, och till kung utsågs Faisal, en av sönerna till Husayn Ibn Ali.

En brittisk officer, Thomas Edward Lawrence (1888-1935) spelade en mycket stor roll i osmanska rikets delning och Iraks tillblivelse. Lawrence förespråkade i London en uppdelning av Osmanska rikets arabiska besittningar, där araberna skulle få reellt inflytande. Vid fredskonferensen i Versailles medverkade Lawrence som rådgivare åt Faisal. Men stormakterna Storbritannien och Frankrike hade redan genom Sykes-Picot-avtalet[4] i hemlighet delat upp området, formellt genom mandatområden från Nationernas förbund. Faisal blev så småningom kung av Irak medan hans bror Abdullah blev kung av Jordanien.

 

yasir 2

”Blå” zon, direkt fransk kontroll,  ”Röd” zon, direkt brittisk kontroll,  Område under rysk ockupation,  Zon ”A”, fransk intressesfär, Zon ”B”, brittisk intressesfär

 

 

 yasir 3  yasir 6
Lawrence of Arabia i beduinkläder 1917[5] Kung Faisal vid kröningen 1921[6]

 

Min farfar hade stränga föräldrar som ville att han skulle klara av skolan och jobba samtidigt. Under hans uppväxt var allting tufft. Min farfar var inte den typen av killar som gillade skolan, så han valde att jobba och tjäna egna pengar. Han valde att jobba med sin pappa som arbetade som guldsmed och lärde honom det mesta av yrket.

Den politiska makten i Irak kom i fortsättning att ligga i den sunniarabiska minoritetens händer. Kung Faysal I var sunnit, och hans familj, den hashimitiska familjens ansåg sig vara besläktad i rakt nedstigande led med profeten Muhammed. Shiiter och kurder marginaliserades och förtrycktes, däremot accepterades kristna och judar i början. Under monarkins första decennium hade Irak flera kristna ministrar och en judisk finansminister. Med tiden blev det uppenbart att landet skulle bli mycket svårt att styra p.g.a. motsättningar mellan de olika religiösa grupperna och klaner.

 

Min farfar utbildade sig också till urmakare och hade en liten butik men mycket jobb. Han tjänade pengar och öppnade en guldaffär strax därefter som gick riktigt bra.

Landet Irak fick sin självständighet 1932 och oljans betydelse gjorde att alla krigsförande länderna under andra världskriget var intresserade att lägga beslag på resurserna. Irakierna ville inte låta engelsmännen skydda landet mot axelmakterna och kom i direkt konflikt med dem. Med hjälp av Vichystödda Syrien försökte irakierna stå emot britterna men måste ge upp 1943 och ställde sig då på de allierades sida mot axelmakterna.

yasir 7

Brittiska trupper i Bagdad 1941. [7]

Irak var en av grundarna av Arabförbundet 1945 och blev medlemsstat i FN samma år. Irak verkade i  FN mot delningsplanen för Palestina och deltog med trupper i det arabisk-israeliska kriget 1948. Samtidigt utvecklades oljesektorn vilket kom att förbättra landets ekonomi. Men en opposition började växa fram som anklagade de styrande för korruption och 1958 genomfördes en statskupp, den s.k. 14 juli-revolutionen. kung Faysal II ledande politiker mördades,

Han jobbade mycket med judar[8] på den tiden, och de tyckte så mycket om honom att en av dem ville att min farfar skulle gifta sig med mannens dotter men farfar tackade nej. Han gifte sig i stället med min farmor, Razkja Mele Gther, år 1947 och tillsammans fick dem 6 barn, 4 söner och 2 döttrar.

yasir 9

Min farfar och farmor 1953. Bilden finns i familjens ägo.

Republiken Irak utropades 1958, och fick stöd av Sovjetunionen. Kurderna fick en begränsad självständighet i norr under al-Barzani och hans Kurdiska demokratiska parti (KDP). Det gjordes försök att modernisera och demokratisera landet, bl.a. fick kvinnorna större rättigheter. Men schismer om Kurdistan förde till en ny militärkupp 1963, och en ny sådan 1968.  Det arabiska Bathpartiet tog över makten efter kuppen 1968, och generalmajor Ahmad Hasan al-Bakr blev president. Han efterträddes 1979 av Saddam Hussein, som i realiteten redan hade varit landets starke man under ett antal år.

1485B.JPG

Saddam Hussein och Hassan al-Bakr 1978. Året därpå gjorde sig Saddam av med al-Bakr[9]

Irak blev rikt efter oljekrisen 1973, då priset på olja mångdubblades. Staten genomförde många sociala förbättringar, inte minst för beduinerna och för den fattigaste delen av befolkningen på landsbyggden.  Men kriget mot Iran, som Irak startade 1980 främst för att återfå kontrollen över Shatt al-Arab, stoppade utvecklingen. Kurderna passade då på att ta kontrollen över norra Irak. Tusentals kurder straffades och dödades av regimen i Bagdad. Ett av de värsta angreppen på kurdisk befolkning var en hämndaktion 1988 riktad mot kurderna då staden Halabja utsattes för angrepp med kemiska vapen och minst 5 000 dödades.

När Irak nådde en fred mot Iran vände sig Bagdads blickar mot grannstaten Kuwait. Den 2 augusti 1990 angrep Irak Kuwait. De utlösande faktorerna var att Irak påstod att Kuwait överskridit den inom OPEC fastställda oljeproduktionskvoten för landet och att Kuwait utvann olja från det irakiska oljefältet Rumayla genom horisontell oljeborrning.

Arabstaterna ansåg att de kunde medla i tvisten mellan Irak och Kuwait men USA ville hjälpa sina allierade i Kuwait och anföll Irak den 17 januari 1991 i spetsen för den s.k. FN-alliansen för befrielsen av Kuwait. Efter drygt en månad var de irakiska trupperna i Kuwait besegrade och lämnade kuwaitiskt territorium.

yasir 11

Bilder från Gulfkriget 1991.[10]

 

 

 

 

 

Kriget förstörde Iraks ekonomi

Kriget mot Iran och sedan mot Kuwait förstörde Iraks ekonomi, och ännu värre blev det efter det att amerikanerna attackerade landet i den s.k. Operation Iraqi Freedom i mars 2003, då Saddam Husseins regim kollapsade. Västtrupperna förstörda all infrastruktur i landet: byggnader, broar, fabriker, väga, hamnar och allt.

Yasir 12

Iraks BNP per capita 1950–2008, i dollar och justerat för inflation och köpkraftsparitet.[11]

 

Irak idag

Irak idag har en befolkning på 31,8 miljoner människor av vilka 65% bor i städer och resten på landet. De flesta irakierna är muslimer (97%) av upp mot 65% är sunnimuslimer och 37% shiamuslimer. Kristna och andra religioner, t.ex. mandéer utgör endast 3% av befolkningen. De flesta irakierna (56,8%) är 24 år eller yngre.

Huvuddelen av landets inkomster kommer från oljan (88%). 21% av den irakiska arbetskraften, som i sin helhet uppgår till 8,9 miljoner, är sysselsatta inom jordbruket, som endast står för 3% av BNP. 18% är sysselsatta inom industrin och resten inom service. En fjärde del av befolkningen befinner sig under fattigdomsgränsen. Inflationen är ganska stor, över 6%, och det gör livet svårt för de stora andelen irakier som står utanför arbetsmarknaden.[12]

Krigen och våldet efter krigen har tvingat över två miljoner irakier att lämna landet[13].  Till Sverige sökte sig många irakiska flyktingar. 2011 bodde 125 499 personer i Sverige som är födda i Irak. Irakier utgör en stor andel av de asylsökande i Sverige, och har gjort så ända sedan mitten av 1980-talet. 2007 var toppåret då 18 559 irakier sökte asyl i Sverige. Sedan dess har antalet sjunkit drastiskt till 1 633 under 2011.[14]

 

 

Kristen kyrka i Irak

Kristen kyrka i Irak

 

 



[2] CC: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/0/0b/Iraq_map_sv.png. Källa: Sten André -www.cia.gov

[3] Hussein tillhörde den hashimitiska släkten och blev 1908 av osmanerna insatt som emir i Mekka. I samband med arabiska revolten under första världskriget förklarade han sig 1916 efter överenskommelse med engelsmännen och med hjälp av Lawrence av Arabien oberoende av det Osmanska riket http://sv.wikipedia.org/wiki/Sharif_Hussein_ibn_Ali

[4] Sykes–Picot-fördraget var ett hemligt avtal som Storbritannien och Frankrike, och senare Ryssland, slöt under första världskriget (1916) . Det gällde delningen av Turkiets besittningar vid det kommande fredsslutet. Enligt avtalet skulle ett område i norr tillfalla Ryssland. Syrien, Mosulområdet och södra Mindre Asien skulle bli en fransk intressesfär medan södra Irak och några hamnstäder vid Medelhavet blev brittiskkontrollerade områden. Längre fram fördes även Mosulområdet till den brittiska sfären. Palestina skulle ställas under internationell förvaltning. Övriga arabiska områden skulle bli fria stater eller bilda ett statsförbund. Avtalet var ett brott mot de löften som de allierade hade givit till judar och araber. http://www.ne.se/lang/sykes-picot-f%C3%B6rdraget

[5] CC: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/85/Lcamel.jpg

[6]http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/b/bf/Coronation_of_Prince_Faisal_as_King_of_Iraq%2C_1921.jpg

[7] CC: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/a0/BritsLookingOnBaghdad1941.jpg Foto: Tanner A R (Lieut); No 1 Army Film & Photographic Unit

[8] Judar hade bott i Irak sedan 2500 år tillbaka. 1940 fanns det 140 000 i Irak, särskilt i Bagdad, där de utgjorde en stor del av befolkning men den judiska befolkningen minskade efter1945  till enbart ett tiotal 2001. De flesta emigrerade till Israel. http://cs.nyu.edu/shasha/papers/iraqlastjews.html

[9] http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Saddam_Hussein_and_Hassan_al-Bakr_1978.jpg Okänd fotograf.

[10] CC: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Gulf_War_Photobox.jpg

[11] http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Iraq_GDP_per_capita_1950-2008.png källa: Jacob Lundberg

Stefan Barabas

 

Rozsnyai Bela

Av Stefan Barabas

Jag ska skriva om min gammelmorfar. Han föddes den 17 juli 1920 i staden Szilágysomlyó, en liten stad i Eslövs storlek[1]. som ligger i Transsylvanien[2] som tillhörde Ungern vid den tiden, men nu tillhör det Rumänien och kallas Şimleu Silvaniei.[3] Han började gå i skolan några år och sen läste han yrkeskola till mekaniker. Han blev en soldat i andra världskriget 1939. Han fångades av tyskarna och satt fängslad i Tyskland precis vid gränsen till Österike. Han satt där i två år sen fick han ta sig hem på egen hand. Han gifte sig med min gammelmormor 1944, när han kom hem.

 Stefan b  Stefan b 2
Kyrkor i Şimleu Silvaniei[4] Ruiner[5] av familjen Báthory´s borg[6]

 

Han började jobba igen som mjölnare med sin gammelmorfar. Efter det så började han jobba som mekaniker med jordbruksmaskiner. Efter någon tidtröttnade han på det och lärde känna en känd författare som hette Sütö András[7]. Han blev András chafför och de blev nära vänner. András, som var en ledande representant för den ungerska minoritetens litteratur i Rumänien, skrev om min gammelmorfar i sin bok: Anyám Könnyu áluotiyer.

Stefan b 3

 

Bilden ovan  togs när han var 19 år (1939) precis innan han åkte in i kriget.

 

 

Stefan 5

Bilden  togs Runt 1950- talet när han byggt klart huset och köpt sin motorcykel. Det är hans dotter som sitter på motorcykeln. ( min mormor)

Min gammelmorfar byggde sitt eget hus med sina egna händer 1956. Han odlade vindruvor och tillverkade sitt eget vin. Han gick i pension när han var 60 och gick bort i februari år 1985 till följd av cancer. Han blev 65 år.

Det Rumänien som min gammelmorfar levde i

 

Det moderna Rumänien blev till genom en sammanslagning av Moldova och Valakiet 1859.. Genom första världskriget vann Rumänien Transsylvanien och Bessarabien samt Bukovina i norr, men efter andra världskriget förlorade Rumänien det oljerika Bessarabien och norra Bukovina till Sovjetunionen[8]. Min gammelmorfar kom tillbaka till ett land som varit i händerna på en diktator, general Ion Antonescu, som 1941 tog landet in i kriget på tyskarnas sida. Antonescu ville skapa ett Stor Rumänien genom att bl.a. föra krig mot Sovjetunionen för att komma över Bessarabien. Efter allierade bombningar ryckte ryska trupper in i landet i början av 1944. I augusti samma år störtades Antonescu i en statskupp, och Rumänien förklarade Tyskland krig. Rumänien blev åter en monarki men i december 1947 tvingade kommunisterna kungen att avsäga sig tronen och generalsekreteraren för det rumänska arbetarpartiet, tog därefter över landets styre från 1961.

Från 1965 hette Rumäniens starka man Nicolae Ceaușescu. Han ledde kommunistpartiet och blev Rumäniens president 1974. Ceausescu och hans familj tog över landet som om de ägde det. Han lät sig kallas conducător (ledare) och påbörjade stora byggprojekt. Med hjälp av säkerhetspolisen, Securitate, kunde han kontrollera folket in i minsta detalj, bl.a. med att tvinga kvinnorna att föda många barn. Stora barnfamiljer kunde inte få preventivmedel eller abort förrän kvinnan hade fött fem barn. Han ville på det viset öka landets befolkning på en gång. I Ceausescus Rumänien fanns ingen yttrandefrihet och all motstånd bestraffades med tortyr, långa fängelsestraff och t.o.m. döden.[9]

År 1945 hade det rumänska kommunistpartiet endast 1000 medlemar men 40 år senare var man uppe i fyra miljoner eller en femte del av Rumäniens befolkning. Många var säkert opportunister som ville få, eller i vissa fall behålla, en del privilegier, genom att lyda ledaren[10].

Ceausescu och Gorbatjov 1985 CC: [11] Den rumänska parlamentbyggnaden, världens största administrativa byggnaden med 1100 rum,  1980. [12]

Man kan säga att Ceausescu försökte få Rumänien att bli ett modernt industriland med maktmedel. Det som Storbritannien och Sverige hade åstadkommit på ett par hundra år, ville han klara av på några decennier. 1985 ville Ceausescu genomföra något som liknande den svenska skiftetsreformen och urbaniseringsprocessen på samma gång. För detta tvångsförflyttade han människor från landets små byar till de större städerna. Hela byar, kyrkor t.o.m. kyrkogårdarna utplånades och människorna hänvisades till nya bostadsområden, typ Rosengård, i städerna.

I skuggan av Sovjetunionens upplösning och Berlinmurens rivning, började folk i de kommunistiska staterna att resa sig mot sina auktoritära regimer. Oroligheter startade i hela landet under ledning av några medlemmar i den kommunistiska ledningen som förstod av slutet var nära. I december 1989 kulminerade oroligheterna när myndigheterna sökte tysta den ungerske prästen och regimkritikern László Tökés och öppnade eld mot en demonstrerande folkmassa i Timișoara. Ceaușescu misslyckades att tala folket tillrätta i Bukarest och blev tvungen att fly varpå den Nationella räddningsfronten tog över makten. Ceaușescu och hans maka Elena tillfångatogs och avrättades efter en summarisk rättegång i december 1989. Min gammelmorfar fick inte tillfälle att uppleva landets demokratisering efter det att den nya demokratiska författningen trädde ikraft i maj 1990. Idag är Rumänien en medlemstat i den europeiska unionen EU.

Nedan ser vi en karta över Rumänien med markerade områden där den ungerska minoriteten bor (grönt)

 

 



[1] 13 200 invånare enligt 2011 års folkräkning av vilka 68% är rumäner, 23% ungrare och 9 romer.

[3] Det har alltid varit en gränsstad och övergick till Rumänien 1944. Den ligger i närheten av Ungern, Slovakien. och Ukraina. Rumänien är inklämt mellan Moldavien, Bulgarien, Serbien , Ungern, Slovakien och Ukraina.

[4] http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Szil%C3%A1gysomly%C3%B3-churches1.jpg

[5]  http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bathory_Castle2.JPG

[6] Namnet Báthory är känd som en släkt som försvarat Ungern mot det osmanska riket. Men den mest kända Báthory är nog Elisabet Báthory (1560-1614), den mest kända seriemörderska i historien. Efter hennes makes död anklagades hon med fyra medbrottslingar för tortyr och mord på flera hundra flickor och unga kvinnor, med ett vittne som uppskattar dödstalet till över 600, men hon dömdes bara på 80 punkter. År 1610 fängslades hon i slottet i Čachtice, där hon blev kvar till sin död fyra år senare. Se http://www.trutv.com/library/crime/serial_killers/predators/bathory/7.html

[7] Mest känd för självbiografiska romanen Anyám könnyű álmot ígér (”Mor lovade mig en lätt sömn”, 1970) se http://www.ne.se/andras-sut

 

 

 

 

 

[11] http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Nicolae_Ceau%C5%9Fescu_si_Mihail_Sergheevici_Gorbaciov.jpg

[12] http://en.wikipedia.org/wiki/File:Palace_of_the_Parliament .jpg

Kalle Thulin

Ett kvinnoöde

Av Kalle Thulin

Hemma hos min farmor och farfar hittade jag denna bild som är tagen 1918. Det är en trött och uppgiven 35-årig kvinna som blickar in i kameran med sina högtidskläder.

Amanda Thulin föddes den 29 juli 1883 som det sjätte barnet i en syskonskara av nio. Hon var dotter till smeden Gustaf Thulin och hans hustru Olivia född Olsdotter, vilka bodde under adress Sjöbo nr 4 i Södra Åsums församling.

Amanda Thulin

Amanda Thulin

Hon döptes till Amanda efter en tidigare avliden syster. Det var vanligt att man ärvde avlidna syskons namn och det också var vanligt med hög barndödlighet, som vi kan se i denna grafiska bild från Statistiska Centralbyrån (SCB):

Kalle tab

Tabellen visar antalet barn som dog inom det första levnadsåret. Uppemot 125 barn av 1000 dog under första levnadsåret under 1880-talet.[1]

Arton år gammal lämnade Amanda hemmet 1901 och flyttade till Malmö, där hon anställdes som piga hos familjen Dalman, som bodde i hörnet av Regementsgatan och Davidhallsgatan. Där stannade hon till 1903 då hon började som serveringsbiträde och flyttade till Ahlmansgatan 1.

Kalle 3

Davidhall kring 1915.Foto: Rahm/Fotevikens museum.[2]

Här är Amandas öde både lik och olika många andra unga kvinnor ifrån landet. Amanda flyttade till staden från landet, som många andra unga kvinnor gjorde vid den här tiden. I princip alla unga kvinnor som inte hade chans att gifta sig med en bonde, flyttade till staden. Det flesta flyttade hemifrån så tidigt som vi tolv, tretonårsåldern, eller så fort som de var klara med skolgången. Unga flickor som arbetade som pigor i hemmen, kallades ofta jungfru eller tjänarinna, och var underställda familjen, då ofta under hustruns direktiv. Kring 1919 började man kalla pigorna hembiträden. Amanda är redan i artonårsålder när hon flyttar hemifrån 1901.

Kalle 5

Bilden nedan är från 1906 och föreställer förhållandet mellan en ”fin” fru (sittande) och en piga (stående). Frun talar till, ger order åt pigan. Pigan väntar med dammvippan i handen. [3] eftersom bilden är ritad i USA skulle pigan mycket väl kunde vara en ung svenska. Det var nämligen många unga svenska kvinnor som for över till Amerika för att jobba som pigor.

Amanda sade upp sig redan efter knappt två år. Att hon började jobba på restaurang var helt normalt. Det var en vanlig ”resa”: piga-servitris, om hon inte lyckades finna en lämplig make innan dess.

En vanlig anledning till att en ung flicka lämnade anställningen som piga var att hon blivit förförd av fadern i huset eller någon av sönerna, men det är inte belagt att det var det som hände Amanda.  När något sådant upptäcktes var det alltid flickan som råkade illa ut.  I värsta fall kunde hon få hela skulden och till och med hamna i polisens register, eller ännu värre dömas till spinnhus. Här i Skåne var det Landskrona som gällde, om en kvinna dömdes för lösaktighet.

Fram till 1908 bodde Amanda på tre olika adresser i Malmö: Ö:a Torggatan 4, Adelgatan 67 och Stenbocksgatan 15, och i juni 1908-flyttade hon till S. Förstadsgatan 95, där hon födde sonen Gustaf Uno Harald 1908-07-06. Fader var okänd. Drygt ett år senare föddes sonen Yngve Uno Fingal vars far också är okänd, men troligen är densamme som Unos far.

Utomäktenskapliga barn sågs inte med blida ögon av den tiden samhälle. För att bilda oss en uppfattning om hur illa man tyckte om utomäktenskapliga barn räcker det att läsa inledning från Statistiska Centralbyråns undersökning i frågan:

”Att de utomäktenskapliga födelserna ur social synpunkt äro att betrakta såsom en synnerligen ogynnsam företeelse, därom råder knappast mer än en mening. Föräldrarna till de oäkta barnen tillhöra i stor utsträckning de fattigare klasserna, fädernas barnuppfostringsbidrag, där sådana förekomma, är oftast otillräckliga, och mödrarna, som ej sällan saknar nödiga förutsättningar för moderskapsplikternas fyllande, äro ej i stånd att ensamma bära det moralisma och ekonomiska ansvar, som ett barns uppfostran medför”. [4]

Och det stämde i Amandas fall. Hon kunde inte klara av att både sköta dessa barn och att klara sitt livsuppehälle, som servitris. Både Uno och Fingal lämnades till Bengta Svensson för uppfostran. Fingal dog dock endast fyra månader gammal den 18 november 1990 i Bengta Svenssons hem, troligen i plötslig spädbarnsdöd. Och vi vet inte hur det gick till, det var som sagt många spädbarn som dog vid den tiden, men det var också känd att många kvinnor som åtog sig att ta hand om ensamma kvinnors bar blev s.k. änglamakersor.; kvinnor som tog betald för att skötta barn medan mammorna arbetade och som i stället tod livet av dem, eller lät dem dö av hunger och törst. [5] Redan den 21 mars 1911 födde Amanda ännu en son: John Sune Emanuel. Även här var fadern okänd men sannolikt en annan än Unos och Fingals far. Sune lämnades också i Bengta Svensson vård.

I slutet av 1911 flyttade Amanda åter – nu till Hjulhamnsgatan 27, där hon bodde endast i ett år, varefter hon 1912 flyttade till Trelleborg, där hon födde sonen Ernst Sixten Fingal. Fadern var okänd även i det här fallet okänd.

I november 1913 flyttade Amanda tillbaks till Malmö, till Föreningsgatan 7. Ett år senare flyttade Amanda till Ystad, för att ett år senare återvända till Malmö: Grönegatan 40.

I slutet av 1916 flyttade Amanda till Dalby där hon bodde i ett år varefter hon återvände till Malmö 1917: Vestergatan 20. Det är i den är någon gång vid den här tiden som fotografiet togs. Det är inte konstigt att hon ser trött ut! I slutet av 1918 flyttar hon igen, denna gången till till Skanör och i slutet av 1919 går flyttlasset till Reslöv. I oktober 1920 flyttar hon till Landskrona, där hon bor inneboende hos familjen Holmberg på Fiskmåsen 9 o.16.

I november 1921 återvänder Amanda till Malmö och bor på St. Kvarngatan 55 där hon bor till november 1922 då hon flyttar till Valborgsgatan 31 i Limhamn. På denna adress bor hon t.o.m nov 1923 då hon flyttar till Hospitalsgatan 10 i Malmö.

I januari 1925 flyttar hon till Industrihotellet i Kristianstad (där hon troligen också arbetar). Hon återvänder till Malmö redan i november 1925 och bosätter sig på Kornettsgatan 5. Under 1927 byter hon adress till Sturegatan 7 för att i nov 1928 flytta till Nya Grönegatan 3 A. Den 24/11 1930 flyttar hon för sista gång. Hennes sista adress blir Baltzarsgatan 30. Hon dör hon dör den 26 mars 1931, endast 48 år gammal[6]. Dödsorsaken var enligt läkaren:  ”Gallsten och blodpropp i lungan”. Amanda begrovs den ¼ 1931 i S:t Petri Kyrka.

Amanda flyttade 22 gånger på 23 år. Var det vanligt på den tiden att folk flyttade så ofta? Folk, framför allt fattigt folk flyttade ofta. Man flyttade dit hyran var lägst, eftersom hyrorna var mycket höga i förhållande till lönerna under en tid av ständig tillväxt. I början av 1920-talet sjönk arbetarnas löner med 30 procent samtidigt som hyrorna steg med över 20 procent![7] Då kan vi kanske förstå att Amanda sökte billigare bostäder. I Amandas fall kunde det också vara så att hon flyttade dit det fanns jobb. Hon arbetade som servitris och många av flytten kan bero på säsongsarbete eller liknande. Men hon kan också ha flyttat ihop med någon man, och bott med honom en tid.

Det kan tyckas konstigt att hon skaffade så pass många barn utom äktenskapet, även om hon nog visste att hon inte kunde ta hand om dem, men egentligen är det något som drabbade många ensamstående kvinnor. Det fanns nämligen inga preventivmedel, de var förbjudna i Sverige[8] och detsamma gällde abort. Det återstod att lämna barnen ifrån sig och betala en peng till den som tog hand om dem eller helt enkelt att adoptera bort dem, vilket också många gjorde vid den tiden.

 

 

 

 



[3] Källa: Cabinet of American Illustration, Library of Congress Prints and Photographs Division Washington, D.C.; http://hdl.loc.gov/loc.pnp/cai.2a14818 Bilden ritad av William Thomas Smedley (1858-1920)

[4]http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/Statistiska%20meddelanden(SM)/Serie%20A/Tillfalliga%20statistiska%20undersokningar%20Band%20I.4%20Utom%20aktenskapet%20fodda%20barn.pdf

[6] Väldigt ung även med den tidens mått. Förväntad medelivslängen var då 63 år för kviinor. http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____322046.aspx

[8] En lag mot preventivmedelinformation kom till 1910 och det dröjde fram till 1933 förrän den första rådgivningskliniken öppnade i sverige http://www.rfsu.se/sv/Om-RFSU/RFSUs-historia/Viktiga-artal-och-reformer/

Amanda Schultz

Ett liv i Sverige

Amanda Schultz

Amanda s 1

Detta är en bild på mig och Greta, min mormors mamma. Bilden är tagen i Lund på patienthotellet bara tre dagar efter att jag föddes, alltså den 21 juli 1996. Hon föddes den 16 maj 1923 och är idag 90 år, vilket betyder att hon är 73 år här på bilden.

Det hände en del saker i världen år 1996, då bilden togs. Något som verkligen påverkade Sverige var utbrottet av ”galna ko-sjukan”, som startade en våg av rädsla mot köttkonsumtion. [1]  Det var också året då Ingvar Karlsson avgick och Göran Persson tog över som statsminister efter att tre gånger har tackat nej till posten[2]. Den 27 juli exploderade en bomb mitt under OS i Atlanta och 2 personer dödades och 111 skadas.

Det var också väldigt mycket knark. I Ryssland beslagtogs 50 ton narkotika, där ökade narkotikaproblemet i takt med samhällets upplösning och den ökande fattigdomen. I S:t Petersburg uppgavs omkring 300 000 av stadens 5,5 miljoner invånare ha narkotikaproblem. I Tyskland dog 14 ungdomar av ecstasy. Polisen grep även 28 ungdomar för droginnehav vid ett raveparty på Finnboda varvsområde i Stockholm. Vid FN-dagen mot narkotika den 26/6 hölls rättegångar mot 1 725 narkotikaåtalade i Kina, och ungefär 1 500 personer avrättades för narkotikabrott.

År 1923, det året hon föddes, hände också en del saker. De första reguljära radiosändningarna startades detta år av det brittiska BBC. Radion, som skulle vara så viktigt media under de följande decennierna kom också tidigt till Sverige. Den 1 januari 1925 startar Radiotjänst sina sändningar. Premiärdagen börjar med en högmässa följt av en festkonsert och dramatisk uppläsning. Dagen avslutas med nyheter från TT och en väderleksrapport från SMHI.

De tyska nazisterna höll sin första kongress i München, nazistpartiet som tio år efter skulle ta makten i Tyskland, och som detta år även försökte sig på en misslyckad statskupp. Och så öppnades Tutanchamons grav, som kastade ljus över Egyptens äldsta historia. Inbördeskriget på Irland slutade då. Men kanske det som man minns bäst från detta år är hur den tyska valutan kollapsade och så förstås valet av Mustafa Kemal som Turkiets president.

Modet på 1920-talet var väldigt speciellt. Alla hade klänningar som var helt raka, man såg inga kurvor alls. Man hade stora, långa pärlhalsband och det var även väldigt mycket hattar, som man kan se här i modetidningen L´art et la Mode från 1923[3]

Amanda S 2

 

Intervju med min morfar, Bo Andersson

AS: Vilket år föddes du?

BA: 1952

AS: Hur levde du när du var ung?

BA: I en familj med tre syskon, jag var minst. Skulle tro att vi hade det ganska knapert, men det saknades aldrig något. Mor och far skildes när jag var fjorton år, men då var det bara jag som inte jobbade, i alla fall inte heltid.

Amanda s Bo Andrsson

Bo Andersson[4]

 

AS: Var och hur bodde du?

BA: Uppväxt i L:a Uppåkra i ett hus byggt kanske i början av 1900-talet, med 200 m till närmsta granne. Jag och Arne, min bror, hade ett oisolerat rum på ovanvåningen där temperaturen var ganska låg på vintern, men hög på sommaren, så det jämnade ju ut sig. I och med att vi bodde som vi gjorde var det alltid möjligt att göra saker med snickerier eller liknande. Jag trivdes bra där!

AS: Hur var du som tonåring?

BA: Från tretton upp till nitton? Jobbade vid alla lediga stunder. Pengar var viktigt för att spara till moped (vilken jag fick av Mor), bensin och sedan körkort. Tror egentligen att jag var ganska blyg, var aldrig med bland värstingarna som rökte eller hittade på “hyss”. Spelade lite boll, var med i scouterna, jag var grym på knopar – allt som hade med hantverk att göra!

AS: Gick du i skolan länge eller börja du jobba i tidig ålder?

BA: Vi började med Pryo (praktik) när jag var fjorton, då var jag på Staffanstorps Snickerifabrik, sen när det var långhelg eller sommarlov fick jag jobba där hur mycket jag ville.

AS: Vad jobbade du med? Och var?

BA: Jag fortsatte på Snickerifabriken efter att jag gått två år på Centrala Verkstadsskolan i Lund, som inredningssnickare.

AS: Hur gammal var du när du flyttade hemifrån?

BA: När jag var tjugo år ryckte jag in i lumpen, strax innan träffade jag Britt-Marie och då föll det sig naturligt att när jag muckade (blev klar med lumpen) så flyttade vi in tillsammans i vår nya lägenhet på Åkershus i Staffanstorp.

AS: Vad kostade saker? T.ex. bil, hyra, etc.

BA: Saker o ting kostade inte så många kronor. När jag var arton tog jag körkort och köpte bil för 2 300: -, en sex år gammal Fiat, bensinen kostade exakt en krona litern. Lönen låg på c:a 10: -/timmen. När vi flyttade in på Åkershus var hyran 549: -/månad för en trea.

AS:Har du eller någon nära till dig upplevt något krig? Och i så fall, hur var det?

BA: Tack o lov aldrig varit med om krig!

AS:Hade du någon allvarlig sjukdom?

BA: Någon allvarlig sjukdom har jag aldrig haft. En spricka i foten under en fotbollsmatch, annars inga skador heller.

 

Amanda S 5

Det här är en bild på min morfars fru Britt-Marie (min mormor), hennes föräldrar och mig. Bilden är tagen i juli 1997.

SVERIGE 1945 – 1967

Migration

Sverige var före andra världskriget främst ett utvandrarland, bland annat migrerade många svenskar till Nordamerika, men trenden vände under och efter andra världskriget, först i och med att man tog emot krigsflyktingar, bland annat från Baltikum, och krigsbarn från Finland. Från slutet av 1940-talet kom även arbetskraftsinvandring, till en början främst från Finland och Italien. Fram till 1950-talet var Sveriges befolkning mycket etniskt homogen i jämförelse med andra industrialiserade länder. Det fanns några inhemska minoriteter som samer, romer, resande, och ett mindre antal sverigefinnar. Från andra halvan av 1950-talet och framåt kom omfattande arbetskraftsinvandring framför allt från länder som Finland, Italien, Jugoslavien, Grekland och Turkiet. Min morfar känner inte några invandrare, men hans moster utvandrade däremot på 40-talet.[5]

Europa har en lång tradition av emigration. Miljoner européer har lämnat kontinenten för att av religiösa, ekonomiska och politiska skäl bosätta sig på avlägsna platser i världen. Européerna har förändrat Amerikas och Australiens befolkningsstrukturer. Den europeiska kulturen, de europeiska språken och den kristna religionen har trängt undan andra kulturer överallt i världen. Men från slutet av andra världskriget har migrationsvågorna ändrat riktning. Europa har gått från att vara emigranternas ursprung till att vara slutstation för en stor del av världens migrationer. Sverige har tagit emot en oproportionerligt stor andel av den invandringen. Det finns flera anledningar till en sådan utveckling:

Ekonomiska anledningar: Europa genomgick en stor industrialiseringsprocess, som knappast avtog till följd av krigen, utan fortsatte med förnyad kraft efter 1945. Den delvis förstörda produktionsapparaten i Frankrike och Tyskland kom igång igen med bistånd av Marshallhjälpen och behövde ett tillskott av arbetskraft efter krigets mänskliga förluster. Det neutrala Sverige kunde, opåverkat av kriget, tillföra nödvändiga varor för efterkrigsuppbyggandet men arbetskraftsbrist var ett stort hinder. I Syd- och Östeuropa var utvecklingen inte lika gynnsam. Grekland, Jugoslavien och Italien hade drabbats hårt av kriget och förmådde inte skapa arbete åt sin befolkning i samma utsträckning som Tyskland eller Frankrike. Den ojämna tillväxten skapade organiserade arbetskraftströmningar från söder till norr, bland annat till Sverige, under slutet av 1940-talet fram till den första stora ekonomiska nedgången i slutet av 1960-talet. Ett system av gästarbetare utvecklades i de mest industrialiserade länderna, vars mål var att tillföra arbetskraft till de mottagande länderna så länge som detta behövdes. En av de första stora immigrantgrupperna som anlände till Västeuropa var 157 000 polacker, som togs emot i Storbritannien. Tyskland hämtade sin arbetskraft från Sydeuropa och Turkiet. Frankrike drog till sig invandrare från Medelhavsländerna, bland de tusentals spanjorer som kommit redan efter det spanska inbördeskrigets slut 1939, och som bekämpat nazisterna tillsammans med den franska motståndsrörelsen.

Koloniala anledningar: De europeiska ländernas koloniala förflutna. Frankrike, Storbritannien, Holland, Belgien och Spanien har hållit sig med kolonier, som under 1800- och 1900-talet blivit självständiga stater men bevarat det koloniala språket och en stor del av den europeiska kulturen. Efter andra världskriget började invandringen från bl.a. Nordafrika, Västindien, Indien, Pakistan och senare även Bangladesh anlända till de gamla koloniala staterna. Deras arbetskraft bidrog till den europeiska återhämtningen och den snabba ekonomiska tillväxten.

Europeiska folkomflyttningar i efterkrigstid: Den första stora folkomflyttningen i Europa efter andra världskriget var de etniska tyskarnas utkastande från Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och andra Östeuropeiska stater. Miljoner tyskar som överlevde flytten bosatte sig då i det för dem okända ursprungslandet. Ungernrevolten 1956 skapade över 200 000 flyktingar, som i stor utsträckningen sökte sig till Västeuropa. De ungefär 8 000 ungerska flyktingar som fick fristad i Sverige, integrerades väl i vårt samhälle. Tolv år senare drabbades Tjeckoslovakien av en liknande politisk katastrof och tusentals tjeckiska flyktingar lämnade landet. Efter 1968 kom 3000 flyktingar från Tjeckoslovakien och med den ökande antisemitismen i Polen sökte sig 2 500 judar från Polen till Sverige 1968 – 1972. Många greker flydde från militärjuntan och amerikaner deserterade på grund av USA:s krig i Indokina och sökte asyl i Sverige.

Balkankriget skapade begreppet ”etnisk rensning” och innebar en ny våg av emigration mot väst. I juni 1991 startade kriget i Jugoslavien med en serbisk attack mot den självutropade fria republiken Slovenien vilket satte igång ett blodigt krig mellan de sydslaviska folken. Miljoner flyktingar sökte sig till Västeuropa och övriga världen i något som blev en av historiens största europeiska folkomflyttningar under modern tid. Mellan 1984 och 2003 sökte 458 880 människor asyl i Sverige av vilka 172 204 personer kom från forna Jugoslavien: 52 598 från Bosnien – Hercegovina och 90 775 från Serbien och Montenegro.

Flyktingar från utomeuropeiska konflikthärdar: Chilenare, argentinare, uruguayaner, colombianer, peruaner, kubaner, iranier, irakier, palestinier, båtflyktningar från Vietnamn, afrikaner från länderna söder om Sahara med flera; alla lämnade förföljelse under blodiga diktaturer eller tog sig ut ur pågående krigshärdar för att söka sig till fred och relativt välstånd i Europa. Från kriget mellan Irak och Iran kom nästan 90 000 flyktingar: 40 407 från Iran och 49 461 från Irak.

Litteratur

Sverige var under efterkrigstiden ett av världens mest läsande folk, tillsammans med norrmän, finländare och islänningar. Under 1950-talet fanns välfyllda bokhyllor även i arbetarklasshem[6]. Efter kriget framträdde flera barnboksförfattare som blev populära. Den mest kända av dessa var Astrid Lindgren som 1945 gav ut Pippi Långstrump. Men jämte Astrid Lindgren fanns också Lennart Hellsing, Tove Jansson, Åke Holmberg och Harry Kullman.

 

Astrid Lindgren

Astrid Lindgren

Under 1940-talet blev även serietidningar vanliga, vilket först sågs med oro, då de ansågs sprida osunda värderingar. [7] Serietidningen etablerades i Sverige, efter amerikansk förebild, åren kring 1950. Kalle Anka & C:o och Seriemagasinet kom båda 1948, och de kommande åren fick både Stålmannen och Fantomen egna tidningar. Men det fanns också svenska serietidningar under 1950-talet t.ex. Dotty Virvelvind, Allan Kämpe och Buffalo Bill.

 

Fantomen

Fantomen

Den helsvenska serietidningen Tuff och Tuss hade barnboksförfattaren Gösta Knutsson som redaktör och där medverkade även Rune Andreasson, som skapade Bamse 1966. Även vissa barnböcker fick serieversioner, som Hedenhös och Ture Sventon.

 

[8]

TV och radio

Den 1 januari 1925 startade sina sändningar AB Radiotjänst och sände i en kanal, några timmar varje kväll. Radiotjänst ägdes av tidningarna, nyhetsbyrån TT och radioindustrin.[9] Länge fanns endast en radiokanal. I radion början var alltid tilltalet mycket högtidligt; fredagsnyheterna inleddes alltid med ”Hans Majestät Konungen har idag hållit konselj”, vilket i och för sig var rimligt då för det var i och med dessa som regeringens beslut började gälla. Kungen hade fortfarande ganska stor makt.

År 1956 startade regelbundna TV-sändningar, efter att provsändningar pågått i tre år. Den första stora succén blev Kvitt eller dubbelt. Under fotbolls-VM 1958 i Sverige skaffade de flesta en TV om man inte redan hade en, och antalet biografer minskade kraftigt. Mellan 1956 och 1963 halverades antalet biobesök.

Min morfar minns mycket väl första gången han såg på TV. Han var hemma hos sin kusin i Malmö. Då var det bara dansk TV. Han kommer ihåg att Sverige inte började sända TV förrän 1956-1957. De köpte egen TV till fotbolls-VM 1958[10], det tyckte han var häftigt.[11]

VM-silver 1958

VM-silver 1958

Det svenska fotbollslandslag som tog silver vid VM 1958: på knä fr.v. Kurt Hamrin, Reine Börjesson, Orvar Bergmark, Kalle Svensson, Sven Axbom och Sigge Parling. Överst fr.v. Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren, Agne Simonsson, Julle Gustavsson och Nisse Liedholm.[12]

Den svenska synden

Från 1950-talet och framåt sprids i världen ryktet om att svenskarna har hållit på med fri sex, otrohet, nudism etc. mer än alla andra folk. För många människor i andra länder verkar detta påstående fortfarande gälla som sanning. Man utsatte Sverige och norden för exotism, liksom man gör med södern.[13]

En av huvudskurkarna bakom schablonbilden hette Joe David Brown, en journalist som skrev en artikel i tidskriften Time[14]. Artikeln fick mycket stor uppmärksamhet i flera västländer och man diskutera det sekulära samhällets effekt på människors sätt att leva. Artiklarna gjorde gällande att svenskar i allmänhet tyckte om att gå omkring nakna och på swinger-fester.[15]   Svenska filmer bidrog till utlandets bild av Sverige som en hypersexualiserat land, bl.a. Folke Sundquist och Ulla Jacobsson nakenbilder, som kärleksparet Göran och Kerstin i Arne Mattssons film ”Hon dansade en sommar”, från 1951. I själva verket var det långt ifrån så frigjort i det svenska folkhemmet, som man ville påstå. Detta fick den amerikanska författarinnan och sexgurun Susanne Sontag erfara under sitt besök i Stockholm 1968. Enligt henne var det alkohol snarare än sex, som svenskarna hade som ”synd och skam”.[16] Visserligen hade sex- och samlevnadsundervisningen införts som obligatoris i den svenska skolan så tidigt som 1955[17] och p-pillret blev godkända i Sverige 1960[18], men om det ökade promiskuiteten får det vara osagt.

Men bilden av Sverige som ett lössläppt land nådde även den svenska riksdagen. I tryckfrihetens namn släpptes pornografin helt fritt i Sverige 1971 genom slopandet av förbudet mot material som kunde såra ”tukt och sedlighet” efter  en regeringsproposition. Under debatten 1970 hördes röster som varnade för konsekvenserna av en sådan lag för Sverigebilden:

Amanda s 8

Folke Sundquist and Ulla Jacobsson in Hon dansade en sommar (1951)[19].

Herr talman! Under det senaste årtiondet har vi fått uppleva att en    snabbt växande flod av pornografiska alster har vällt ut över vårt        land – en flod som på legala och illegala vägar sökt sig över landets gränser. Sverige har på   detta område uppnått en föga hedrande  ryktbarhet som ett land där inga restriktioner på detta område gäller. Man har också utomlands dragit slutsatsen att livet i Sverige kännetecknas av sexuell hållningslöshet, för att inte säga allmän lösaktighet.[20]

Lagen gick igenom och tobaksaffärer, mataffärer och biografaffischer fylldes av bilder på leende flickor med bara bröst. 70-talet var den mest sexualiserade årtionde, åtminstone ytligt sett.

Rädd för ryssen

Kalla kriget kallas konflikten mellan USA och Sovjetunionen från andra världskrigets slut 1945 till runt år 1990. De två supermakterna var ledare för var sitt ”block” med flera olika länder. USA var ledare för västblocket och Sovjetunionen för östblocket. De båda sidorna hade helt olika syn i politiska frågor. USA ville bygga samhället på kapitalistiska idéer medan Sovjetunionen ville använda kommunistiska idéer.        De båda började med kapprustning, vilket innebär att länderna tävlade om att skaffa sig fler och bättre vapen, och hotade varandra med krig. Kalla kriget blev aldrig riktigt allvar, det vill säga det blev inte direkt krig mellan länderna. Det berodde på terrorbalansen som innebar att ingen kunde börja ett krig eftersom den andra sidan alltid hade tillräckligt med kärnvapen för att slå tillbaka.

Kalla kriget kostade mycket pengar och i slutet av 1980-talet lade den sovjetiska ledaren Michail Gorbatjov fram förslag hur man skulle minska antalet vapen. Hela det kommunistiska systemet i Östeuropa föll samman och kalla kriget var över runt år 1990. Man påverkades av kalla kriget lite, alla var oroliga att ryssarna skulle komma, även min morfar.[21]

 

 

 

 



[1] Galna ko-sjukan eller Creutzfeldt-Jakobs sjukdom eller  BSE, bovin spongiform encefalopati, som den egentligen,  heter, bröt   ut http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Creutzfeldt-Jakobs-sjukdom/ och http://www.ne.se/lang/bse

[2] Ingvar Carlson tog över statsministerposten efter mordet på Olof Palme, tio år tidigare. Göran Persson satt sedan kvar till 2006, då Socialdemokratin (som både Ingvar Carlsson och Göran Persson representerade) förlorade regeringsmakten till en borgerlig koalition.

[3] CC: http://farm1.static.flickr.com/152/368523669_1c6d76bd4c_o.jpg

[5] (http://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_historia_1945%E2%80%931967)

[6] Här var arbetarrörelsen helt drivande. Man kämpade för åttatimmars arbetsdag bl. a. för att arbetarna skulle kunna tillbringa längre tid med sina familjer och inte minst för att de skulle kunna förkovra sig genom läsning. Se Daniel Brodéns Arbetarklass och kulturvanor i historisk kontrast: http://www.som.gu.se/digitalAssets/1453/1453861_19-daniel-brod–n.pdf

[7] (http://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_historia_1945%E2%80%931967)

[8] http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Fantomet01.jpg Frode Inge Helland. 2006.12.10

[10] 1958 års fotbolls VM spelades i Sverige, bl.a. i Malmö, och Sveige blev tvåa efter Brasilien. Lyssna på live-referat frän öppningsmatchen mellan Sverige och Mexico på Råsunda: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2835&grupp=12344&artikel=1307025

[11] (http://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_historia_1945%E2%80%931967)

[12] http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Swedish_squad_at_the_1958_FIFA_World_Cup_(2).jpg

[13] Se Arabian nights in the midnightsun? Exploring the temporal structure of sexualgeographies i Historisk tidskrift, 129:3• 2009. http://www.historisktidskrift.se/fulltext/2009-3/pdf/HT_2009_3_487-510_glover-marklund.pdf och lyssna gärna på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3940&artikel=4580937

[14] Joe David Brown, ”Sin & Sweden”, Time 25/4   1955.

[15] (http://blog.svd.se/historia/2012/11/11/den-svenska-synden/

[20] Centerpartisten Gunnar Larsson i Andra kammarens protokoll  nr 30, 28/51970, s.99. Historisk tidskrift 129:3, 2009

[21] (http://www.ne.se/lang/kalla-kriget)

 

 

Dane Sebez

Det var en gång i Bosnien…

Av Dane Sebez

Hemma hos mig hittade jag denna bild, tagen någon gång runt 1960 talet i Bosnien. På bilden syns min farfars föräldrar som bodde i Bosnien. Men de var serber.  Min farfars pappa hette Ilija och mamman hette Milica. Ilija föddes 1902 och dog 1978. Milica föddes 1911 och dog 1998. Jag träffade aldrig min farfars mamma. Jag vår 2 år när hon dog.  Min farfar och en av hans systrar dog före deras mamma.

Dane s 1

När Ilija var 12 år  började första världskriget. Kriget började på grund av skottet i Sarajevo. Det var en serb som hette Gavrilo Princip som sköt den österrikiska kronprinsen, Franz Ferdinand och hans tjeckiska hustru Sophie von Chotek, den 28 juni 1914.

Dane s2

Gavrilo Princip arresteras efter skotten.[1]

Sydsslaverna på Balkan

Balkan är en halvö i östra Europa, till ytan ungefär så stor som Spanien eller Sverige. Denna halvö inrymmer många olika folk och nationer: Slovenien, Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Montenegro samt Makedonien, Rumänien, Albanien, Bulgarien, Grekland och europeiska delen av Turkiet.

Dane 3 k

Karta över Balkanhalvön.[2]

På medeltiden fanns det ett stort antal självständiga kristna slaviska riken på Balkanhalvön, men det turkiska Osmanska riket erövrade det mesta av halvön på 1300-talet och införde islam som religion, men tillät både kristna och judar att behålla sin religion mot att de betalade skatt, något som muslimerna slapp. De som gick över till islam gjorde detta för att få en högre social ställning och för att slippa betala skatt. Massomvändelser skedde främst i Bosnien, Makedonien och delar av Bulgarien, där befolkningen var bogomiler (betyder de som Gud håller kär på sydslaviska språk), en kättersk rörelse som i Bosnien kallades patarener.  Dagens muslimska slaviska befolkning är arvtagare till de kristna ortodoxa och bogomiler som övergick till islam. De nordliga delarna av Balkan tillhörde Österrike–Ungern.

I takt med att Osmanska riket försvagades började flera folk på Balkan att kräva självständighet. Serberna gjorde 1804–13 uppror under Karađorđe och 1815–17 under dennes rival Miloš Obrenović, och tvingade turkarna att erkänna ett mindre område som ett autonomt (fristående) Serbien. På 1820-talet bröt sig Grekland ut från Osmanska riket genom ett frihetskrig, som alla kristna stater gav stöd till.

Serbiens ledare ville få tillgång till Adriatiska havet och passade under tider av oro i Bosnien på att försöka skaffa detta med våld, men besegrades av Osmanska riket 1876. De öppna stridigheterna mot turkarna gav serberna stormakternas sympatier och erkändes som en självständig stat efter Berlinkonferensen, 1878, och blev ett kungadöme 1882. Med fransk hjälp byggde Serbien under tiden upp en stark försvarsmakt och med denna lyckades Serbien erövra under Balkankrigen (1912–13) delar av Novi Pazar och Kosovo samt större delen av Makedonien. Serbien accepterade Österrike-Ungerns annektering av Bosnien, då landet var i starkt behov av ekonomisk hjälp från dubbelmonarkin. Men drömmen om att bilda en stat som samlade alla sydsslaver, under serbisk ledning levde kvar sommaren 1914.

En hemlig serbisk organisation bildad 1911 och ledd av höga officerare,  Svarta handen (Enhet eller döden), ville förena Österrike–Ungerns sydslaviska områden med Serbien. Organisationen stod bakom flera politiska attentat och planerade och genomförde mordet på Österrike–Ungerns tronföljare Franz Ferdinand och hans gemål i Sarajevo.

Bosnien, som erövrades av Osmanska riket 1453 och genomgick en snabb islamisering, tog emot muslimska flyktingar från Ungern, Slavonien och Kroatien, när områden togs över av det Habsburgska kejsardömet. Samtidigt avfolkades den bosniska gränsen mot det habsburgska väldet efter freden i Karlowitz, 1699.  Ortodoxa vlacher användes för att återbefolka de tomma gränsområdena, framför allt i nordvästra Bosnien. Därmed förändrades den religiösa kartan på västra Balkan. Den ortodoxa kristendomen etablerades i väster, i”öar”, långt borta från sina traditionella områden. Eftersom majoriteten av de sydslaviska ortodoxt kristna i västra Balkan hörde till det serbiska patriarkatet i Peć, kände sig vlacherna med tiden i första hand som serber.

Österrike-Ungern fick sin ockupation av Bosnien erkänd som laglig först efter Berlinkonferensen och förvandlade området till en del av dubbelmonarkin 1908. För att försäkra sig att Serberna inte skulle göra några anspråk på Bosnien, delades parlamentet efter nationell tillhörighet i tre delar: katolskt (kroater), ortodoxt (serber) och muslimskt (bosniaker).

I dagens Rumänien styrde Turkarna från 1541endast indirekt. De tre furstendömena, Transsylvanien, Valakiet och Moldova, hade kvar sina inhemska härskare (s.k. vojvoder eller hospodarer), som valdes av turkarna bland medlemmar av furstehusen. Krimkriget (1853-56)  innebar slutet på den osmanska överhögheten. Vid Krimkrigets utbrott invaderades Moldova av ryska trupper, men de drevs ut med gemensamma ansträngningar. Stormakterna godkände konstitutionerna för De förenade furstendömena Moldova och Valakiet 1854, som 1859 valde Alexandru Ioan Cuza till att leda unionen .1861 antogs slutligen namnet Rumänien, som 1864 blev en enat furstendöme under den tyske prinsen Karl av Hohenzollern–Sigmaringen, Carol I, men formellt kvarstod Rumänien som en turkisk vasallstat fram till två år efter Belinkonferensen (1878), då Rumänien erkändes som helt självständig monarki med Carol som regent. Transsylvanien tillhörde det Habsburgska riket fram till slutet av första världskriget.

Ett krig som ingen ville ha

Efter mordet på kronprinsparet krävde Österrike-Ungern från Serbien att österrikisk polis skulle få undersöka händelsen i Serbien och att de skyldiga skulle skickas till Wien för rättegång. Serbien vägrade och Österrike förklarade krig mot Serbien. Serbien fick hjälp av Ryssland, eftersom landet kände gentemot sydsslaverna en plikt, som kan liknas med en storebror. Ryssland var sydsslavernas beskyddare. Österrike-Ungern fick genast stöd av Tyskland. Frankrike och Storbritannien var förbundna med Ryssland i en överenskommelse (Entente) sedan 1907.  Av den anledningen tvingades länderna gå in på Serbiens sida i kriget. Tyskarna kom med i kriget för att de kände sig hotade av Ryssland och Frankrike.

Det första tyskarna gjorde var att gå in i Belgien för att anfalla Frankrike på den enda punkten som var oskyddad. Storbritannien, som garanterade Belgiens territoriella självständighet, tvingades att förklara krig mot Tyskland.

Kriget, som jag väljer att inte gå in på i detalj, slutade med nederlag för Tyskland och Österrike-Ungern. Det var tre kejsardömen som föll på grund av kriget: det Tyska, det Österrikiskt-Ungerska och det Ryska.

1918 så avslutades kriget. Det var det året Jugoslavien blev ett land. Innan det så var Serbien ett land och Bosnien, Kroatien och Slovenien tillhörde Österrike-Ungern. USA framstod som den nya stormakten medan Frankrike och Storbritannien påbörjade en relativ tillbakagång. Från de splittrade kejsardöme i östra Europa föddes nya republiker: Tjeckoslovakien, Ungern, Polen och Jugoslavien.

Serbernas (och kroaternas) gamla dröm går i uppfyllelse

Jugoslavien

När jag växte upp under 1970- och 1980-talen talades det aldrig om Jugoslaviens olika nationaliteter. Mina föräldrar var kommunister, vi kallade oss för jugoslaver och vi såg upp till Tito. Vi gick aldrig i kyrkan och det gjorde inte så många andra heller. Visst såg jag att flera av våra vänner ibland hade andra traditioner än vi, men det var bara positivt. Allt förändrades 1991. Plötsligt blev nationalitet avgörande för vilka vi kunde umgås med. Eftersom mamma var kroat och pappa serb kunde jag inte

välja identitet. Jag är ateist, mitt namn är serbiskt och jag har gått i en katolsk (kroatisk) skola. Idag, 2011, ser jag mig främst som bosnier.[3]

Det Jugoslavien som Bojana talar om grundades 1918. Själva namnet (Jugoslavien= sydsslavernas land) visar att det var den serviska drömmen som blev verklighet. I december 1918, i samband med freden efter första världskriget, utropades Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike.

Makten kom att ligga hos serberna och deras ledare Nikola Pašić som lyckades genomdriva en mycket centralistisk politik med hjälp av konstitutionen från 1921, den så kallade Voivodan konstitutionen från 1921 delade upp landet i 33 administrativa enheter, utan hänsyn till religion eller regionaltillhörighet.

Det var ett försök att ena landet under serbisk ledning men också ett försök att skapa en ny nationell identitet. Försöket begrovs med dess ledare, som 1928 sköts ihjäl i parlamentet av en ledamot från Montenegro. Därefter tog kungen Alexander själv rodret som diktator, och försköt parlamentet. Kungen själv föll offer för ett attentat utfört av den kroatiska terrororganisationen Ustaša, under ett statsbesök i Paris.

Sammansvetsningen av det nya landet misslyckades då de två främsta aktörerna, serberna och kroaterna, vägrade att samarbeta. Ekonomin fungerade inte då landets olika delar inte handlade med varandra. Kommunikationerna, som inte kommit igång efter krigsslutet var urusla, och försvarade integrationen.

Världspolitiken i slutet av 1930-talet visade att västländerna, d.v.s. stormakterna Storbritannien och Frankrike, inte kunde garantera småländernas fortbestånd. I vetskap att Tyskland-Italien ville dela Europa mellan sig, ingick Jugoslavien 1940 en överenskommelse med Tyskland om samarbete inom den s.k. stålpakten. Efter det startade interna oroligheter i Jugoslavien och landet besattes av trupper från Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien. Ustašaledaren Ante Pavelić bildade med tyskarnas hjälp en självständig Storkroatien innehållande Kroatien och Bosnien-Hercegovina och startade genast med att rensa landet från alla oönskade grupper, för hans del serber och muslimer. Serberna fick hålla tillgodo med en mini-Serbien under general Nedić. Både Storkroatien och lilla Serbien hade stora svårigheter med att försöka slå ned kommunistiska och nationalistiska partisaner och kungatrogna, serbiska četnici. Kroater och serber bedrev var för sig utrotningskrig mot muslimerna. Bara i Kroatien mördades mer än 300 000 muslimer av Ustaša.

Händelserna under andra världskriget, framför allt de många massakrerna som kroater och serber gjorde sig skyldiga till, lämnade grogrund för fortsatt fiendskap mellan folken. Bara i Jasenovac, det mest ökända av Ustasjaregimens koncentrationsläger mördades mellan 90 000 och 120 000 människor,

främst serber, judar och romer. Under andra världskriget mördades i Jugoslavien 80 procent av judarna, 8,1 procent av muslimerna, 7,3 procent av serberna och 5 procent av kroaterna. Vid massakern i Bleiburg, uppskattar dagens historiker att 50 000 kroater massakrerades av partisaner.

Partisanerna, som leddes av den hjälteförklarade kroaten Tito, togs över varje område som tyskarna tvingades lämna. Den 29 november 1943 upprättades en nationell befrielsekommitté som provisorisk regering i Jajce. De jugoslaviska exilregeringen i London  tvingades samarbeta med Tito, som 20 september 1944 tågade in i Belgrad. Jugoslavien fick i freden 1945 västra Slovenien, Istrien med Rijeka och Zadar med tillhörande öar. Därefter började Titos kamp för att förena Jugoslavien bortom alla religiösa eller etniska gränser som ett kommunistiskt land under parollen ”Broderskap och enhet!”

Jugoslavien blev ett kommunistiskt land men höll sig borta från Moskvas maktanspråk. Efter 1948 valde Jugoslavien en egen och mer självständig väg än andra öststater som lydde under Sovjetunionen. I stället för planekonomi införde Tito efter 1960 ett slags socialistisk marknadsekonomi. Titos kommunism innebar inte att gränserna stängdes mot omvärlden och hundratusentals jugoslaver lämnade landet efter krigslutet och sökte jobb i de växande industriländerna i väst, däribland i Sverige. Min farfars syster flyttade till Tyskland, osäkert på när, men de bodde i Västtyskland. De hade de bra i Tyskland. De hade pengar och de kunde komma till Jugoslavien varje sommar.

Ytligt sätt lyckades Titos Jugoslavien fostra ett land med sammanhållning, som byggde bland annat på att landet var verkligen framgångsrik som idrottsnation. Men varje gång de ekonomiska konjunkturerna försämrades blossade upp de gamla motsättningarna och när Tito dog 1980 gick det snabbt utför. Under 1980-talet upplevde Jugoslavien en lång ekonomisk nedgångsperiod under vilken produktionen och inkomsten per invånare minskade, utlandsskulden ökade och inflationen nådde 1989 över 2 700 %. Familjernas ekonomi utarmades, när priserna fördubblades på en månad utan att lönerna hängde med. Även möjligheterna att emigrera försämrades när flera västländer själva fick ekonomiska problem.

Sovjetunionens upplösning fungerade som en signal för nationalistiska krafter i Jugoslavien att påbörja nedmonteringen av republiken. Partiets kongress 1990 slutade i kaos när den slovenska delegationen lämnade mötet. Alla försök att öka demokratin och ge mer makt åt delrepublikerna misslyckades. Slovenien och Kroatien förklarade sig suveräna (oberoende) i juli 1990, och efter folkomröstningar i båda delrepublikerna förklarade sig dessa självständiga, varpå inbördeskriget var ett faktum.

Den av serberna kontrollerade armén gick till attack mot Slovenien och Kroatien. Slovenien förhandlade sig till eldupphör redan i juli 1991 men kriget fortsatte i Kroatien, trots många medlingsförsök från bl.a. EG (föregångaren till EU).  Jugoslaviens president, Slobodan Milošević, uppmanade serberna i de olika delrepublikerna att göra sig självständiga, vilket de gjorde i Bosnien-Hercegovina, som förklarade sig självständigt 1992 och i Kroatien. Därefter satte igång ett krig, som med korta uppehåll fortsatte ända fram till freden skrevs på i Paris i december 1995. Kriget, i vilket alla sidor utsatte civila för omänskliga lidanden, kostade över 100 000 människoliv och förstörde städer som Mostar och Sarajevo. Det sydslaviska folket blev genom freden mer splittrat än någonsin tidigare.

 

Karta över frontlinjerna före freden 1995

dane 4 kk

 

[4]

Att tvingas lämna sitt land

Före kriget var det lätt att vara serb i Sarajevo, för då kände sig alla som jugoslaver och lät bli att bråka. Alla var jugoslaver. Men när kriget bröt ut togs många serbiska män till ett fängelse där alla serber hölls. Min pappa var där i cirka 1 år. Där blev de misshandlade och slagna. Många blev dödade. För kvinnorna så var det inte lättare. De fick vara utan sina män och många blev misshandlade och våldtagna. Alla serber som bodde i Bosnien fick sticka till Serbien eller flytta till en annat land för att inte bli dödade. Mina föräldrar flydde först till Serbien och bodde där 3 år. Min pappa fick sedan söka att åka till ett annat land. Han sökte medborgarskap i USA men han blev skickad till Sverige istället.

Min farfar och farmor flydde med mina föräldrar till Serbien. Ingen av dem ville till Sverige. De ville stanna i Serbien till kriget var över och sen flytta hem till Bosnien igen. Men det blev inte så. De bestämde sig för att komma till Sverige också. De skulle komma i december 1996. Då kom bara min farmor hit. Mina föräldrar kom till Sverige mars 1996. Min farfar dog ca två månader innan jag föddes så han hann inte komma till Sverige.

Nu är det lugnt för serberna att bo i Bosnien. Efter kriget så bildades Republika Srpska och det är en del av Bosnien där nästan bara serber bor. De vill en dag bli ett självständigt land. Min farfar och farmor hade nog bott i Republika Srpska om min farfar hade varit vid liv.

Att leva under andra väldskriget.

Kriget var en katastrof och den drabbade många länder och människor. Min farmor berättade för mig att Jugoslavien började bombas 1941 och det var krig i Jugoslavien från 1941 till 1943. Ilija var 39 år och Milica var 30 år. Tyskarna bombade Jugoslavien. Min farmor berättade att de fick fly hemifrån. Men jag vet inte vad Ilija och Milica fick göra men min farmor och farfar fick fly och de bodde på samma ställe så de fick nog också fly. De fick sova i skogen för att soldaterna inte skulle ta dem och döda dem. De fick springa mycket så att de inte blev sprängda av bomberna som Tyskland släppte.

Min farmor Stakas historia

Min farmor föddes 1933 i Bosnien, i en stad som hette Blagaj. Det var samma år som Hitler kom till makten. De var fem i familjen. Senare i livet flyttade hon till en större stad, även den i Bosnien, som heter Livino. Hon har drabbats av två krig. Det första var andra världskriget, som började när hon var sex år gammal, och det andra var det jugoslaviska kriget, 52 år senare. Andra världskriget tyckte hon var värst, för hon minns att de var tvungna att gömma sig i skogen för att överleva.

Min farmor gick inte i skolan, som jag gör, när hon var i min ålder. På den tiden var det inte många som gick i skolan där. Hon fick hjälpa till hemma med djuren, passa småsyskon och alla andra bestyren. Längre fram jobbade hon i ett företag i Blagaj i 36 år och hon tycker att man kunde leva bra på lönen de fick. 1959 träffade hon min farfar, han som inte alls ville komma till Sverige, även om farmor försökte övertala honom genom att säga att det var ett bra land att leva i.

Min farmor tycker att det blev mycket svårt att bo i Bosnien som serb efter kriget. Hon berättar att alla serber fick sparken från sina jobb och nästan alla serber misshandlades och många dödades. Serbernas mötesplatser och caféer förstördes.  En gång togs hennes son (min far) tillfånga och misshandlade honom och de berättade sedan för henne att han var död. Men han kom tillbaka efter ett par dagar helt sönderslagen men vid liv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 



[3] Bojana, uppvuxen i Banja Luka där hon fortfarande bor. I Forum för levande historia: Om nationalism, historiebruk och vägen till försoning: http://www.levandehistoria.se/sites/default/files/wysiwyg_media/dlh_offer_for_historien.pdf

[4] www.creativecommons.org Map of war in Yugoslavia 1995:  Källa Ceha. http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Map_of_war_in_Yugoslavia,_1995.png

Elin Larsson-Lundius

Ett liv som började i krigets skugga

Av Elin Larsson-Lundius

 

Min morfar föddes i Göteborg 1939, samma år som andra världskriget började. Hans uppväxt i Göteborg var borgerlig och sträng. Hans familj hade det bra, hans pappa kom från Göteborg och hans mamma kom från USA. Hans mamma var sekreterare och hans pappa ägde ett trävaruföretag som importerade och sålde träfaner i Göteborg och han arbetade även som säljare/kamrer. Kriget påverkade nog inte min morfar speciellt mycket, i alla fall inte direkt. Han levde ett bra liv i det skyddade Sverige, Hans familj hade det bra ekonomiskt. Men Sveriges försörjningsläge försämrades under kriget och det måste ha påverkat hela hans familj.

En del dagligvaror var det väldigt ont om och man delade ut ransoneringskort till hushållen. Tilldelningen var anpassad efter familjens storlek. Man fick ett antal kuponger som man fick lämna i utbyte mot mat och annat. Man började dela ur ransoneringskort redan 1939 och efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge i april 1940 skärptes läget ytterligare. Man började ransonera kaffe, te, socker, kakao, kött, mjöl, bröd, fläsk, ost, ris, matfett, stearinljus, köttvaror, grädde, tobak, salt, ägg och mycket annat.  Även restaurangbesök krävde ransoneringskuponger. Detsamma gällde även köp av skor, de flesta med träsula, och kläder och alla sorters textilier. Inga stora julbord gick att duka fram, och kaffekalas med sju sorters kakor, blev endast ett minne. Det var många som försökte fuska till sig större ransoner och man gjorde t.o.m. filmer för att utbilda handelsmännen i ransoneringens konst.

 

 Varning för svartabörsaffärer, från 1942, som användes som undervisningsmaterial av  Köpmannainstitutet

Varning för svartabörsaffärer, från 1942, som användes som undervisningsmaterial av Köpmannainstitutet

Det gjordes instruktionsfilmer om ransonering som visades för alla handlare. Ett exempel är filmen Varning för svartabörsaffärer, från 1942, som användes som undervisningsmaterial av  Köpmannainstitutet för blivande butiksbiträden. Hantering av ransoneringskort i livsmedelsbutik i en småstad. Filmen finns att se i Filmarkivet[1].

På den svarta marknaden fanns allting att köpa och många bönder lade undan en del matvaror för att sälja ”under bordet”, vilket staten försökte råda bot på med upprepade kontroller. Några fick en anställning tack vare ransoneringarna, åtminstone de ca 5000 som staten anställde för att sköta tilldelningen av ransoneringskort, och så alla kontrollörer.

Nedan ser vi tre ransoneringskort; längs till vänster för tobak, i mitten för ägg och den till höger för kaffe och te[2].

Ranso 2

Sverige hade också mycket dåligt tillgång på energi under kriget eftersom vattenkraftverken i norr inte var klara förrän efter kriget. Man var beroende av importerad olja och kol, och båda blev bristvaror under tiden som kriget pågick och världshandeln lån nere. Den som hade en bil blev tvungen att installera gengas och köra på ved, gammal lunp eller vad som helst som kunde brinna.

Elin gengas

Bilden föreställer vägmästare S E Abrahamsson, Målilla Kalmar län. Vid sin tjänstebil 1944. Fotografen är okänd[3].

Den svenska neutraliteten under andra världskriget

Sveriges politiker hade bestämt sig för att hålla Sverige utanför kriget. Det var en känd och framgångsrik svensk politik som hade hållit i 125 år d.v.s. från 1814 då Sverige för sista gången befann sig i krig. Sveriges sista ”fiende” var Norge och ”kriget” slutade med att Sverige och Norge enades i personalunion, något som varade fram till 1905. Sveriges statsminister formulerade i ett tal som han höll på Skansen i Stockholm den 27 augusti 1939 principerna för den svenska neutraliteten:

”Sverige har inte orsak till panik. Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam. Vi ha icke otalt med andra, vi känna icke någon vår fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kunna anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinns nödvändigt. Vår beredskap är god.”[4]

Men i praktiken övergavs neutralitetspolitiken redan den 8 juli 1940, då Sverige och Tyskland enades om transittrafiken genom Sverige. Till och med Per Albin Hansson erkände under regeringsmötet där man beslutade om transiteringen att regeringen övergett neutralitetspolitiken, men tyvärr tvingats till detta. Men man berättade aldrig för allmänheten att avtalet syftade till att hjälpa Tyskland. I stället presenterades avtalet som en obetydlig fråga om trafik. Transiteringstrafiken som också kallades permittenttrafik, gick i teorin ut på att tyska soldater som tjänstgjorde i den av tyskarna ockuperade Norge, skulle kunna åka på sina permissioner (ledigheter) till Tyskland genom Sverige med tåg. I praktiken tillät Sverige att tyskarna skickade trupper från Norge till Finland, ibland hela divisioner[5] med krigsmateriell och allt.[6]  Bilden föreställer hemvändande tyska soldater efter krigsslutet som tar en bensträckare i Höganäs 1945[7].

Elin L permitent

Sveriges bristande neutralitet var väl känd av de allierade, inte minst Sovjetunionen, som efter kriget tvingade Sverige till en mängd eftergifter, bland annat den kända baltutlämningen då Sverige skickade iväg 146 balter som hade tjänstgjort hos tyskarna till Sovjetunionen, där en ovis framtid väntade dem, tillsammans med 2700 tyska soldater som flytt till Sverige efter krigslutet.[8]

Morfars liv efter kriget

Jag hittade en gammal bild på min morfar och hans syster Marianne. Bilden är tagen 1948 i Göteborg och då var min morfar 9 år gammal. Det var några år efter Andra Världskrigets slut. Morfar fick hjälpa till hemma redan som åttaåring. Han fick laga mat för hela familjen då hans mamma la ofta inne på sjukhuset eftersom hon hade fel på njurarna. Morfars pappa hade ingen kunskap om mat och hushåll och därför fick morfar, som hade lite kunskap ta över när hans mamma la på sjukhuset. Det var inte särskilt svårt att laga mat på den tiden med det var stor belastning för honom som 8-åring att stå vid köket och laga mat till hela familjen.

Elins morfar

Under morfars uppväxt var det inte bara hans mamma som la sjuk. Morfar växte även upp när polio smittade i Sverige. Polio, även kallad barnförlamning var ett mycket smittsamt virus som infekterade människan övre luftväg och som stannade i tarmkanalen. Viruset kunde även sprida sig till ryggmärgen och det kunde orsaka förlamning. Runt 20 000 svenskar insjuknade i de polioepidemier som drabbade landet mellan 1945 och mitten av 1950-talet, fram till dess att man hitta ett vaccin som skyddade mot den 1953, och det är också det sista året som epidemin drabbade svenskar, 5000 för det året av vilka 3000 blev förlamade.[9]

Morfar hjälpte till mycket hemma och sitt första jobb fick han 1956, då han var 17 år. Han jobbade som befälsuppassare (som innebär att man skötte befälens hytter och servering) på ett lastfartyg vid namn MS Vibyholm, ett då modernt skepp (byggt 1951) som ägdes av Svenska Amerika Linjen[10]. Dem seglade från Göteborg till Sandviken för att lasta gods, sedan ner till Polen och därifrån till östkusten i USA, Boston, New York, Philadelphia, Norfolk m.m. Han var på många platser i världen som 17-åring.

Han slutade på det jobbet 1959 och då gjorde han sin militärtjänstgöring, eftersom han var amerikansk medborgare blev han inkallad till tjänstgöring i Korea.  Det var oro i landet fast än Koreakriget hade avslutats några år tidigare.

Morfar bil

Efter det att han var klar med sin tjänstgöring vid 20 års-åldern började morfar sin karriär som inredare. Han arbetade med olika sorters inredningar och han fick även vara med och rita köpcentrum, badhus, villor och butiksinredningar när han arbetade på arkitektkontor. Under de sista arbetsåren ägnade han sin tid till att inreda restaurangkök och planering till köken.

Elin L morfars kontor

Morfar på sitt arkitektkontor

Han fick en bra lön för sina jobb. Hela hans familj hade en bra inkomst och därför hade de det bra ekonomiskt och bodde bra.

Under morfars uppväxt blev det även en del nya tekniska utvecklingar. Under andra världskriget hade människor följt krigets alla händelseförlopp på radion. Fram till 1956 lyssnade man på radio som underhållning i familjen men sedan kom den första TV-sändningen i Sverige. Detta tyckte alla var helt fantastiskt! Och efter 10 år hade 80 % av Sveriges befolkning tillgång till Tv.

TV med TV-kanna

TV med TV-kanna

Alla Tv-sändningar var i svart-vitt men det blev inte mindre fantastiska för det, men 1970 kom färg-TV och efter det har tv:n utvecklats mer och mer.
Den första datorn i världen byggdes 1946 och den första fungerande datorn i Sverige hette BESK och var klar 1953. Men morfar skaffade sin första dator så sent som 2005, eftersom han inte haft något behov av något sådant innan. De första datorerna var simpla och enkla, med våra mått mätt, men datorn har utvecklats sen dess och idag kan vi använda datorn mycket mer än vad man kunde då. Idag kan vi spela på våra datorer och ta dem med oss vart som helst.

 

Tv och datorn var de två uppfinningarna som morfar främst kommer ihåg. Det kan bero på att dessa uppfinningar var väldigt uppskattade redan då.

Eftersom USA utvecklades snabbare och modernare än vad Sverige gjorde, hade morfars mamma ofta nya saker. Hon var ofta i USA och hälsade på sina släktningar och när hon kom tillbaks till Sverige hade hon nästan alltid med sig något nytt. En av gångerna hon varit iväg kom hon hem med ett par jeans till morfar, något som morfar aldrig sett någon ha på sig innan. Jeans började tillverkas 1873 men det var inte förens vid 1940-talet dem började importeras till Sverige därför var morfars mamma tidig med att köpa dem i USA. Morfar tog på sig jeansen och gick till skolan med dem men aldrig har han blivit så utskrattad och mobbad innan!

Som 24 åring gifte sig morfar med min mormor och de är fortfarande gifta.. På 60-talet när dem gifte sig var det normalt att vara runt 25 år när man gifte sig. Och just på 60-talet var medelåldern för de som gift sig lägst, på en statistik mellan 1901-2010. Idag har åldern höjts. Idag är de flesta som gift sig omkring 30 år. Det är en stor ålderskillnad mellan då och nu.

Samma år som dem gifte sig fick dem även min mamma och fyra år efter det kom min moster till. Men då hade morfar flyttat från Göteborg till Stockholm. Idag bor min släkt från morfars sida i Skåne och morfar har bosatt sig i Malmö. Han fyllde 74 i år och pensionerades när han var 65. Men efter pensionen ville morfar fortsätta jobba. Han kände att han ville fortsätta att ha något att göra under dagarna. Han hade fortfarande mycket kvar att ge. Han jobbar som trädgårdsmästare för en veteranpool än idag, för att ha något att jobba med. Under sitt liv har morfar arbetat mycket, han började redan som åttaåring och hela tiden har han haft något att göra och därför kändes det tomt att bara sluta. Dagens åttaåringar sitter med sina I-pads och telefoner och det är ingen 8-åring som kan laga mat till sin familj som min morfar kunde då.

Under morfars uppväxt fick man börja jobba tidigt. Idag är det många arbetslösa ungdomar. Många ungdomar går idag bara hemma efter det att de tagit studenten. Så var det inte förr, då hade man jobb som tonåring och det var inga konstigheter.  Idag tar vi allt för givet, vi vet att vi får tag i mat lätt. Det är bara att gå till affären och köpa det man ville. Bristen på mat som dem hade under andra världskriget är ingen tanke för oss. Vi lever utan krig i Sverige och lever varje dag utan problem. Vi behöver inte ransonering för vi har det vi behöver.

 



[1] www.filmarkivet.se http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=133&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dransonering

[2] www.creativecommons.org http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Ransoneringskort_tobaksvaror.jpg, http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Ransoneringskort_agg.jpg  http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Ransoneringskort_kaffe_och_te.jpg

[5] Engelbrechtsdivisionen tilläts att färdas genom Sverige från södra Norge till norra Finland efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen i juni 1941 under Operation Barbarossa. http://www.ne.se/lang/engelbrechtdivisionen

[6] Erik Magnusson: http://www.popularhistoria.se/artiklar/neutralitet-en-politik-av-eftergifter/

[7] Foto: Yngve Svensson. Källa: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Hemv%C3%A4ndande_tyska_soldater_efter_krigsslutet.jpg

[9] http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/polio/

[10] http://kommandobryggan.se/sallast/vibyholm.htm

Patrik Svensson

MIN OCH DIN HISTORIA

Av Patrik Svensson

Inför uppgiften om min historia började jag med att fråga min mamma som heter Jytte och som ursprungligen kommer från Danmark. Jag kunde inte fråga min mormor eller morfar eftersom båda har gått bort. Min mamma berättade då om min morfars bror, Svend Kjær, som var en bombflygare under andra världskriget. När han dog 1986 fick han en militär hedersbegravning. Genom samtalet med min mor fick jag reda på att vi har släktingar på Jylland och Själland, som tillhör Danmark, men också i USA och Sverige.

Svend Kjaer i uniform

Svend Kjaer i uniform

Svend åkte till USA endast 18 år gammal och bildade familj där. När han for ut i kriget lämnade han hustru och fem barn, som hoppades att han skulle klara sig och, som tur var, klarade han sig helskinnad. Det berättas att han var en av de bästa bompiloterna som USA hade och att han hade många knep för att klara sig undan de tyska jaktplanen.

Svend Kjær var en av de 900 danska män och ca 100 kvinnor som var med i andra världskriget på de allierades sida. 195 danskar dog i USA:s tjänst under kriget.  Det har inte skrivits mycket om dessa hjältar, som anmälde sig frivilligt till tjänstgöring i den brittiska och den amerikanska armén, inte förrän den danske historikern Jakob Sørensen, utkom 2009 med sin avhandling: For Danmarks Ære – – Danskere i allieret krigstjeneste 1939-45.  De flesta av dessa danskar, liksom min morfars bror, bodde redan i utlandet, främst i Storbritannien eller, som i Svends fall i USA. Efter befrielsen fokuserade man på de danska motståndsmännen och glömde dem som kämpade mot nazisteran utanför landets gränser.

Svend tillhörde en av de sista omgångarna av danska immigranter.[1] De flesta danskarna som flyttade till USA gjorde det av ungefär samma anledning som andra nationaliteter; de hoppades på ett bättre liv i det stora landet i väster. I motsats till svenskarna integrerades danskarna mycket snabbt i det amerikanska samhället och glömde snabbt det danska språket. Det gick inte alltid så bra för alla danskar I USA som det gjorde för Svend. Svends lillebror blev skjuten tillsammans med en gift kvinna av hennes svartsjuke man.

Andra världskriget och flyget

Kriget var en mycket stor katastrof, och det drabbade många fler länder och människor än något tidigare krig. Under åren 1939-1945 dog uppemot 60 miljoner människor i ett vansinnigt krig som framför allt krävde civila offer (ca 45 miljoner)[2] och som förstörde städer och byar. I detta krig experimenterades med massförstörelsevapen som användes mot civilbefolkningen. Redan under det spanska inbördeskriget (1936-39) utsattes den lilla staden Guernica i den spanska Baskien för massiv bombning i syfte att skapa panik hos befolkning. I Guernica var det den tyska Condordivisionen som fick träna sina piloter för vad som komma skulle under de följande åren. Blitzkriget var uppfunnet.

Flyget spelade en avgörande roll under andra världskriget och utvecklingen gick väldigt fort mot större, snabbare och dödligare plan. Tyskarna hade utbildat ett stort antal piloter under mellankrigstiden, trots att fredsfördraget efter första världskriget förbjöd detta, och hade i början av andra världskriget herraväldet över luftrummet med sina fruktade flygplan av typen Arado, Blohm und Voss, Dornier, Focke-Wulf, Gotha, Heinkel, Henschel, Junkers och Messerschmitt.

Men i längden kunde varken Tyskland eller dess allierade hävda sig mot USA, som efter Pearl Harbor satsade stort på att lägga om sina ofantliga ekonomiska resurser och överlägsna produktionskapacitet i krigets tjänst. Nya industrier skapades, ny teknik utvecklades och över 15 miljoner soldater mobiliserades. Slutligen stod ca 65 miljoner amerikaner under inkallelselagarna, antigen i uniform, som Svend, eller med jobb inom försvarsindustrin. USA producerade den nästan otroliga siffran av 276 000 flygplan mellan 1941 och 1945 inte bara för USA:s räkning utan även för de allierade. Som mest kunde under 1944 80 000 plan tillverkas. Piloterna utbildades på löpande band och sattes in i operationerna efter max 30 timmars träning, i visa fall endast fem timmar! Många piloter fick sin utbildning i de över tusen flygskolor under CPTO (Civilia Pilot Training Program)[3] som hade kontrakt med USAF. Även 1100 kvinnor utbildades till piloter 1944, av vilka 38 fick sätta livet till.[4] Totalt utbildades ca 435 000 unga amerikaner till piloter under krigsåren,[5] av vilka 327,004 tjänstgjorde antigen American Air Forces, Marine eller som transportflygare. 17 265 plan med deras besättning gick förlorade i strid och uppemot 43,973 förlorades i olyckor eller kasserades till följd av skador.[6]

 

Bild: www.creativecommons.org  Källa: National Museum of the U.S. Air Force photo 050606-F-1234P-042

Bild: www.creativecommons.org Källa: National Museum of the U.S. Air Force photo 050606-F-1234P-042

Bild: www.creativecommons.org  Källa: National Museum of the U.S. Air Force photo 050606-F-1234P-042

 

Kärlek över gränserna

Min mamma berättade att där hon bodde fanns det inte vattenklosseter, utom utedass så sent som 1966, då min mor fick sitt första badrum. Hon växte upp tillsammans med tre bröder och två systrar. Min morfar hade varit med om en olycka och han hade blivit av med en hand när han var yngre.

Min mor fick sitt första jobb när hon var 16 år gammal, och när hon var 17 blev hon sekreterare och tjänade runt 5 000 kr i månaden 1975 vilket var nära medellönen 1975.[7]

Mina föräldrar träffades när min mamma var på semester i Sverige för att hälsa på sin kusin och då träffade hon min far. Han skulle träffa min mammas kusin för de kände varandra sen innan. Efter att min mamma och pappa hade gift sig så flyttade hon till Sverige med min pappa. Att danskar flyttade till Sverige under 1970 talet var inte alls så konstigt. Under hela efterkrigstiden, fram till mitten av 1970-talet, var den svenska arbetsmarknaden så attraktiv att det drog till sig nordbor. I mitten av 1970-talet var framför allt danskar som sökte sig till Sverige. Den främsta anledningen till att danskar sökte sig till Sverige var en stor arbetslöshet förorsakad av oljekrisen, som drabbade danskarna mycket hårt, eftersom många danskar drabbades av industrinedläggningar. I Sverige fick industrin statligt stöd för att producera på lager medan danskarna anpassade produktionen till den faktiska efterfrågan. [8]

 

www.creativecommons.org Fotograf: David Castor

www.creativecommons.org Fotograf: David Castor

Inre hamnen i Helsingborg. Det är första bilden man får av Sverige om man anländer med båt från Danmark, ca 2 sjömil bort. Bilden.

 

 



[1] Enligt 1990-års folkräkning fanns i USA 1,634,669 människor med danska rötter.

[2] Siffrorna är fortfarande mycket osäkra. http://www.ne.se/andra-v%C3%A4rldskriget/antal-d%C3%B6da Hämtad 2013-10-28

[8] Statistiska Central Byrån (CSB) http://www.scb.se/statistik/_publikationer/BE0701_1950I02_BR_06_BE51ST0405.pdf

 

Louise Snecker

STADSPOJKEN

Av Louise Snecker

År 1944 föddes ett barn vid namn Kjell Blomberg, han föddes i Hässleholm där han också växte upp och levde fram till dess att han var 24 år gammal.. Personen jag pratar om är min egen morfar.

Kjell Blomberg

Kjell Blomberg

Min morfars uppväxt började som alla andras, inget speciell

Kjell Blomberg med andra fotbollsspelare

Kjell Blomberg med andra fotbollsspelare

t egentligen helt enkelt. Han växte upp i en liten etta mitt i Hässleholms stad[1] tillsammans med hans kära föräldrar Inga-Lisa och Bertil men hade inga syskon så istället lekte han mycket med de andra barnen vid kvarteren och från hans skola. De populäraste lekarna på den tiden var kurragömma, leka krig som till mesta dels ledde till riktiga slagsmål istället för lek och självklart spela boll, vilket var det min morfar levde för. Under tiden han föddes pågick även andra världskriget men var nära sitt slut precis då vilket gjorde att han aldrig hann lägga märke eller drabbas av det, förutom hans pappa som var inkallad, och all ransonering, som säkert drabbade familjen.

Enligt morfar så hade han en väldigt bra uppväxt tillsammans med sina föräldrar, han fick mat flera gånger om dagen, fick gå i skolan, mor var hemma[2] i princip var dag osv. och det var väldigt få gånger han fick någon smäll utav sin far men visst någon gång så hände det.[3] Fadern jobbade på en verkstad och var mekaniker medan modern jobbade sporadiskt som städerska och kokerska.

1951 när morfar var 7 år gammal började han skolan som var den 6 åriga folkskolan[4], det var samma år som han startade med sin fotbollskarriär vilket jag berättar mer om senare. I alla fall så fick han sin grundutbildning inom skolan de 6 åren och var en utav de 10 bästa eleverna i hans klass som sedan gick vidare och fick chansen till att läsa den 4 åriga realskolan.[5] Där gick han i en klass med 30 elever och fick därefter en bra möjlighet för att läsa vidare.

Under hans skoltid så bytte han och hans familj lägenheter tills att han tillslut fick sitt eget rum när skolan började bli seriös. Efter att han hade gått i skolan under 10 års tid  bestämde han sig för att ta en paus i pluggandet och fick därefter jobb på ett mätningskontor/stadsingenjör kontor i Hässleholm år 1962 där han sedan jobbade i ett och ett halvt år för att sedan kunna söka in på en teknikskola. Vid den tiden träffade min morfar mormor och flyttade ihop med henne till en annan lägenhet i Hässleholm och efter 5 års tid tillsammans så gifte de sig sedan 1968[6].

Med Hässleholmslaget

Med Hässleholmslaget

Någon gång 1963-64 gick han med i det militära som fortfarande för oss heter ”lumpen”[7], där var han med i 10 månaders tid och jobbade som sjukvårdare, enligt honom så var det en väldigt rolig och lärorik tid där han skaffade sig en hel del kompisar. Efter de månaderna fortsatte han jobba på mätningskontoret en kort tid till tills hösten 1965 då han började i plugget än en gång. Men den här gången började han på Hässleholms tekniska skola och pluggade väg och vatten i tre år, och även därefter fortsatte han studera. Han sökte in på Lunds universitet och läste ekonomi, men detta gjorde han endast i några månader då fotbollen sedan stoppade honom.

Rakt in i mål

Rakt in i mål

Som sagt så började min morfars fotbollskarriär redan när han var 7 år gammal för att försöka uppfylla sin dröm att bli fotbollsproffs. Hans första riktiga lag blev då Hässleholms IF, där spelade han och utvecklades ända tills han var 17 år och blev uttagen till A-laget div 2. Mellan 1968-69 fick han jobb i Ljungby som ingenjör på byggnadskontoret och flyttade därför tillsammans med mormor till en lägenhet där, detta år bytte han även lag och spelade istället för Ljungbys A-lag, 24 år gammal. Två år efter blev han även uttagen till spelande tränare vilket betydde att han samtidigt som han spelade var tränare för sitt eget lag. Han fortsatte att spela aktivt tills han fyllde 33, då han la av med spelandet och fortsatte som tränare för A-laget tills han fyllde 50.

Under tiden då hans fotbollskarriär fortfarande var igång hände det mycket annat i hans liv, det började med att han och mormor fick sin första son 1969 som nu är min morbror Per, enligt mig har han alltid hetat Pelle och har aldrig nämns vid namnet Per. Precis efter Pelle fötts fick morfar även jobb i Landskrona år 1970 då familjen flyttade vidare. Det dröjde inte länge tills de flyttade igen, för ett år senare föddes min mamma. När de hade blivit fyra stycken i familjen, blev en lägenhet alldeles för liten. Att flytta till en villa i Dösjebro blev en självklarhet för familjen.

Omvärden

1945, när min morfar bara var ett år gammal, slutade andra världskriget men ganska snart blev det stor spänning mellan två av segrarmakterna, USA och Sovjetunionen. Det hela började med att länderna började bli väldigt misstänksamma mot varandra.  USA ville bygga ett samhälle på liberala och kapitalistiska idéer medan Sovjetunionen byggde på kommunism och planekonomi. När USA skaffade kärnvapen ville Sovjet hänga med och det startade en spiral av kapprustning och terrorbalans.[8]

Både USA och Sovjet ville ha inflyttande bortom sina gränser, i andra delar utav världen. De konkurrerade med varandra och lade bakom många krig, som pågick mellan 1945 och 1990.

USA:s och Sovjetunionen förfogade över så många atombomber att de inte vågade strida mot varandra, eftersom de kunde anta att det skulle bli världens undergång. Samtidigt som deras fajt höll på så var det även väldigt många andra oroligheter runt om i världen där både USA och sovjetunionen tog del i genom att stötta olika sidor med vapen och pengar, detta med avsikt att efter den vunna konflikten följa den kommunistiska eller kapitalistiska idén för att utveckla landet i fråga. Det var många gånger under Kalla kriget då det hettade till, som till exempel i samband med Cubakrisen 1962[9] då det blev väldigt oroligt och många trodde att ett nytt världskrig skulle bryta ut, men det klarade sig till slut. Istället uppkom ”töväder”[10] då och då, då parterna kunde komma överens.

Den sovjetiska ledaren Michail Gorbatjov lade fram ett förslag 1980 om att alla länder skulle minska antalet vapen, då kostnaderna för detta krig hade blivit enorma. Det var även han som sedan tillät att demokratiska regeringar skulle få bildas i Östeuropa. Och det var såhär Kalla kriget fick sitt slut runt 1990 talet, när hela det kommunistiska systemet i Östeuropa föll samman. Under den här tiden var min morfar och alla kring hans närhet väldigt oroliga över att ett tredje världskrig skulle bryta ut. En speciell sak min morfar kommer ihåg från den här oroliga tid var hans kusin, min morfar erkände själv att han var väldigt elak som barn mot honom när han skrek ut till honom ”ryssen kommer! ryssen kommer”[11] och den här lilla kusinen blev rädd som en hare, hans kusin blev också lite psykiskt skadad men självklart var inte detta den stora andledningen till skadan

 

OLA PERSSON

Ola Persson

Ola Persson

På den här bilden ser du min släkting Ola Persson, han är min farfars farfars far. Denne man föddes år 1836 den 5 mars i Månstorp/Brunnby[12]. Ola var dagsverkare vid Lovisefred i Brunnby. Ola fick totalt 8 stycken barn genom hela sitt liv som alla föddes i Kullentorp i Janstorp, 4 döttrar och 4 söner vars namn var Johanna, Emelie, Botilda, Ida, Augusta, Per och Oscar. Dessa barn fick han tillsammans med hans fru Anna-Maria. Hon föddes i Väsby år 1842 den 27 mars. När han började närma sig sina äldre år bestämde han sig för att flytta som lantbrukare till Brännan. När han sedan närmade sig sina sista år i sitt liv fick han en plats i hans dotter Idas hus tillsammans med hennes make Bror för att få lite extra hjälp med att klara sin hälsa. När hans fru Anna-Maria hade sina sista år kvar så flyttade hon hem till hennes dotter Emelie och hennes make Nils Paulsson. År 1918 den 24 februari dog sedan Ola Persson, han dog i byn vars namn var Lerberget. Två år sedan avled även Anna-Maria den 3 Mars.

OLA PERSSONS FAMILJ

Hur uppkom efternamnet Snecker?

Ola Persson med familj

Ola Persson med familj

Jo det var såhär, en man vid namn Ola Persson i Fjälastorp var en så kallad bysnickare vid sidan om sitt lantarbete på torpet i Fjälastorp, någonstans på dagens Arilds golfbana, men tidigare på mark som tillhörde Krapperup. Självklart visste folket i byn hans riktiga namn men med tiden blev det bara ”Snicker Ola” och tillslut bara ”Snicker”, detta gjorde att hela släkten allmänt blev kallade ”snicker släkten” och därför ville släktingarna anta smeknamnet som familjenamn men där blev det stopp, tyvärr var det namnet redan upptaget. Men Snicker på skånska blev Snecker och så valdes namnet Snecker som släktnamn. De första som fick detta efternamnet blev Bror, min pappas Farfar som var gift med Gunhild f.d Eriksson, Efternamnet skapades därför någon gång runt 1930 talet. Efternamnet Snecker har nu tagits av de flesta i våran släkt vad jag vet och vi är den enda släkten i världen som har detta efternamn.



[1] Hässleholm växte upp som järnvägsknut 1860-70 på marker som tillhört Hässleholmsgården, en mycket ny stad alltså, liksom Eslöv och Motala. År 1900 hade Hässleholm 2000 invånare och År 1901 fick samhället köpingsrättigheter samt 1914 stadsrättigheter. Till Hässleholm förlades regementena T4 och P2. Numera är Hässleholm centralort i Hässleholms kommun.

[2] Att hustrun stannade hemma så länge som barnen var små var mycket vanligt under just den här tiden. Mellan 1930 och 1950 ökade antalet hemmafruar med 310 000 till 1 240 000, och det hade att göra med urbaniseringen. Industrialiseringen ledde till urbanisering varpå det produktiva arbetet från hushållet/familjen  flyttades till fabriken, medan omsorgsarbetet stannade kvar i familjen. Männen blev löntagare och fick arbetsplats utanför hemmet, kvinnorna blev hemmafruar och arbetade oavlönat i hemmet. Dessutom var skattesystemet anpassat till att beskatta hushållets sammanlagda inkomst (sambeskattning) vilket gjorde att det inte lönade sig att hustrun skulle arbeta ute, då hennes inkomst åts upp av skatterna. Dessutom fanns det inte barnpassning i den utsträckning som det skulle ha behövts. http://www.ne.se/lang/hemmafru

[3] Barnaga var vanligt i både skolan och hemmet när morfar var liten. Det var t.o.m. tillåtet. Skolaga förbjöds helt i folkskolestadgan från den 1 januari 1958 och 1979 blev det även förbjudet att slå barnen i hemmet. http://www.ne.se/lang/aga/109080

[4] Folkskolan infördes I Sverig 1842 och var från början 4 årig.  Den nioåriga grundskolan som vi har idag beslutades om först 1962 och infördes fullt ut först 1971. http://www.ne.se/lang/folkskola http://www.lararnashistoria.se/article/folkskolans_historia_1900

[5] Realskolan var en tidigare skolform mellan folkskola och gymnasium; avskaffades 1972. http://www.ne.se/lang/realskola

[6] Att leva tillsammans utan att vara gifta var tidigare illa sett men under mitten av 1900-talet började allt fler par leva tillsammans utan att ingå äktenskap. Samboförhållanden reglerades inte förrän 1973 i och med Lag (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad.

[7] ”Lumpen” kallades den tiden som de svenska unga männen tillbringade i begagnade arméuniformer ”lump” som de kvitterade i början av sin värnplikt och lämnade efter sig när de ”muckade”. Idag är alla män och kvinnor mellan 16 och 70 år med i allmän totalförsvarsplikt och måste tjänstgöra i någon form (militärt eller civilt) i en krissituation.

http://www.ne.se/enkel/v%C3%A4rnplikt

[8] http://www.ne.se/lang/kapprustning och http://www.ne.se/lang/terrorbalans

[11] För 225 år sedan attackerade en rysk flotta den lilla hamnstaden Råå, strax söder om Helsingborg och det är fortfarande så att minnet av det kan framkalla rädsla hos många när man skriker ”ryssen kommer!” se http://hd.se/helsingborg/2013/08/07/ryssen-kommer-tillbaka/

[12] Se http://brandt.slektforskning.se/Ola+Persson-5131ca58  födelseåret angivet som 30 september.

Lovisa Engdahl

Min släktsaga

Av: Lovisa Engdahl

Hemma hos min farmor och farfar hittade jag denna bild, tagen på 1890-talet. På bilden ser vi Karl Edvard Wollberg och Emilia Johansson. Karl Edvard 1876-1946  var mycket sträng, sägs det, och en period i livet arbetade han i Tyskland. De på bilden är alltså min farmors mormor och morfar. Emilia föddes omkring 1870-talet och var från Blekinge och när de gifte sig och tog namnet Wollberg. Edvard och Emilia var ett av många par som stannade kvar i Sverige medan många andra sökte lyckan med att utvandra till Amerika.

Karl Edvard Wollberg och Emilia Johansson

Karl Edvard Wollberg och Emilia Johansson

Utvandringen tog fart på 1860- talet. De första som utvandrade var småbönder som inte kunde klara sig på sina gårdars avkastning. De sålde sina gårdar för att köpa sig en biljett över Atlanten och skaffa sig ny jord i den nya världen. Efterhand kom även drängar och pigor som skrapat ihop pengar till en Amerikabiljett.

Immigranter anländer till Amerika

Immigranter anländer till Amerika

 

Lovisas farfar Ingvar

Det nya landet blev även en möjlighet för landsbygdens jordlösa. Det som lockade de flesta var drömmen om att tjäna pengar och att komma ifrån fattigdomen där hemma. Ett annat skäl var också att man inte fick fritt utöva sin religion eftersom fram till 1860-talet skulle man leva enligt den rena Lutherska läran, som den statliga Svenska Kyrkan predikade. I USA fanns det ingen stadskyrka som la sig i de enskilda religiösas liv. Vid 1800-talets slut fick man ångfartyg som gick över Atlanten på 10 dagar mot tidigare, då överfarten tog flera veckor. Det var ett sätt för fartygsbolagen att sälja fler biljetter.

Att komma till Amerika var inte så glamoröst som många trodde utan det fanns även här de som man drabbades av missväxt och arbetslöshet. Att leva i ett litet träskjul klätt i papp de första åren var inte ovanligt för nybyggarna. Livet i det nya landet kunde alltså vara hårt och inte så bekymmerlöst som man hade tänkt sig. För folk hemma i Sverige ville brevskrivarna skildra hur bra det var i Amerika.

Ett Amerikabrev

Här nedan presenteras ett av många Amerikabreven som skrevs och skickades hem över Atlanten och som berättade hur det var i den nya världen..

Här ett av breven, skrivet för över 122 år sedan. Texten har behållits som den var med tillägg av några enstaka kommatecken eller punkter.

Paxton den 14/9 1890

Broder Nils!

Som jag för så länge sedan bekom ditt bref och ej låtit höra af mig sedan, så får jag nu sända dig några rader. Jag vill nu först be om ursäkt för mitt dröjsmål för jag skall säga dig att här har nu varit mycket bråttom det så den ena dagen har gått fortare än den andra men jag kan väl tänka att ni har haft bråa dagar också, jag har fått ett bref från Bengta Maria sen jag fick ditt sista bref och jag ser i edra bref att ni alla äro vid god hälsa. Äfven jag kan fröjda mig öfver den samma ity har man hälsan mår man bra fast man skall arbeta hårt.

Här har varit en mycket torr och varm sommar i år, så betet för kreaturen har varit mycket dålig. Nu har här fallit regn så det har nu grönskat sig lite igen, säden har på sina ställen torkat rent bort, härikring har den stått bra emot, så här är ingen dålig gröda men inte är den som om här hade fallit regn i rätt tid men farmarna di redar sig härikring ändå bättre i år än i fjol för di får jämt dubelt så mycket för säden i år än hvad den kostade i fjol.

Jag har nu rent af försummat å sända dig några tidningar, men du, som jag, har väl haft annat att gör än läsa tidningar. Men snart stundar vintern och då har man tid att läsa, då skall jag försöka att sända dem så fort jag får läst dem öfver för jag är ensammen om dem, Jag hörde att Bengt han har ingen tidning i år så det kan bli morsamt för honom också att läsa dem. Eslöfs tidning kunde allt varit trefligt att läsa men det får vara såsom det är så länge men det skulle det ske några nyheter som du vill att jag skall ha reda på så skrif dem i bref till mig för så länge jag inte har några bestämdare plats så lönar det sig inte att jag har någon tidning ifrån Sweden. Jag har vist kommit öfverrins med min bas att jag ska stoppa här till efter majshösten men hur fort går väl inte denna tiden den går snart öfver.

 

Jag kan just undra hur det är med Anders Olsson om han ämnar att resa öfver hit men jag tänker allt att han blir i Högestorp å rätt gör han om det blir för der är han sin egen bas och kan göra som han vill men det går inte så om han kommer hit åtminstone till en början men den som vill ge sig ut bör ingen förhindra, ty har han lyckan med sig så kan han mången gång göra det bra. Eväl jag får nu sluta mina rader för denna gång med många helsningar å lyckönskningar till dig och eder alla men serkilt till min Älskade Moder.

Tecknar i hast

Andrew Svanson

Ola Tastas Per o Nils har jag hvarken hört eller sett sen i vintras fast vi äro inte längre från hvarandra än vi kunde träffas åtminstone någon gång men jag vet inte hur det kan vara.[1]

 Karl Edvard och Emilia fick 6 barn, Gösta, Walter, Casimir, Fanny, Alli, och Iris. Sedan kom det även barnbarn, Anna- Greta, Karl- Axel, Inga- Lisa, Britta- Ingegärd, Karin- Ulla- Birgit, Claes- Olle- Yngve. Karin- Ulla- Birgit är min farmor, men idag kallas hon bara för Karin.

Min farfars uppväxt

Min farfar föddes den 31 mars år 1932  kl.4 på morgonen och fick namnet Ingvar. Han är den äldsta sonen i barnaskaran av 11 och har 5 äldre systrar. På den tiden var det vanligt med stora familjer, anledningen till det var att det inte fanns något preventivmedel.

Lovisas farfar Ingvar

Lovisas farfar Ingvar

Han var mycket, mycket klen och de visste inte ens om hans kulle överleva, han ville varken äta eller dricka, han drack inte ens sin mammas bröstmjölk.

Första åren i skolan

Han minns inte så mycket av sina fem första år, men när han blev sex då fick han följa med sin pappa ut och jobba och ge mat och vatten till kossorna. När han blev 7 år gammal började han på den lilla skolan i Igelösa, i en klass på 20 elever. Där gick han sina grundskoleår men en av terminerna gick han bara 3 dagar för han hade redan lärt sig allt, han var en av dem bästa i klassen. Det var tack vare hans syskon som lärt honom mycket där hemma. Alla hans syskon hade enkelt för att lära sig och därför blev det enkelt för farfar också. Varje dag lärde alla syskonen honom något vilket innebar att han inte behövde gå i skolan.

Man fick vara ledig 21 dagar på ett år och det kunde vara vilken dag på året som helst, för att då kunna hjälpa till i hushållet eller på gården.

Vid ett tillfälle skulle eleverna ha ett skidlopp men farfar och hans familj hade inte så mycket pengar med tanke på att dem var så många. Dem hade helt enkelt inte råd med att köpa ett par skidor till farfar, alltså fick han göra sina skidor själv. Han kom först in i mål men läraren godkände inte det med tanke på att skidorna var hemmagjorda. Han borde ha fått dubbel belöning för han hade gjort de själv! En gång slog läraren farfar i huvudet med en bok så att han svimmade av[2].

 ”Krig löser inga problem”, sa farfar, och menade att ingenting blir bättre för att man brukar våld.  Läraren sa till oss: ”Gör du inte som jag säger får du stryk!” Men farfar har inte mått dåligt av det, utan istället lärt sig genom livet och blivit klok och förståndig. ”Så länge inte mina barn och barnbarn får gå igenom det.”

Farfars mamma och pappa hade alltså 11 barn tillsammans och alla barn blev döpta och konfirmerade i en och samma kyrka. Hans mamma gick alltid i kyrkan men prästen hälsade aldrig på henne. Prästen hälsade på alla förutom henne trots att hon var en flitig besökare. De blev mycket orättvist behandlade, ungefär så som slavarna. Ju fattigare man var desto mindre värd var man och då spelade det ingen roll hur man behandlade dem. Till och med i kyrkan fanns det skillnader, de rika satt längst fram och de fattiga längst bak. Dessutom satt kvinnor och män åtskilda på var sin sida om mittgången. Kvinnosidan var förr den vänstra, den norra kalla sidan, och männens sida var den högra, varma sidan. Idag finns inte dessa skillnader i Sverige utan vi alla är lika värda, kvinnor och män, fattiga och rika.

Fattigdom föder snilleblixtar

På den tiden hade de bara skaften på strumporna vilket innebar att det blev extremt kallt om fötterna på vintern. Men då gick farfar och hans bror upp på vinden och hittade flera strumpskaft liggandes, de fick då idén att sy ihop dem till en tubsock. Efter åren som gick blev det en trend med tubsockar och började till och med säljas i handeln.

På våren fick alla syskon varsin påse med lite socker i av sin mamma, de skulle då gå ut i skogen och plocka vilda syror vilket är näringsrikt och innehåller mycket järn. Hela sommaren åt de massor av bär ifrån skogen, vinbär, hallon, vilda smultron, frukt och rosenkål. Man åt helt enkelt allt som man kunde komma åt. Man åt dessutom alltid ekologiskt, man odlade ju allt själv på den tiden.

Ute i arbetslivet

Efter grundskolan fick han gå ett år på en lantbruksskola och därefter gick han direkt ut i arbetslivet som trädgårdslärling i blomsterodling, som han var väldigt intresserad av. Det var rätt plats för honom för där trivdes han. Han har även träffat arkitekter i sitt yrkesliv och lärt sig mycket. Vid 35-års ålder blev han trädgårdsmästare på Svenstorps slott[3]. Slottsfrun blev 97 år gammal och min farfar jobbade där ända tills han pensionerades. Han jobbade i hennes ägor i flera år och trivdes bra där.

Det viktigaste för honom är att han har gjort det han har velat och han har blivit en naturmänniska. Man ska stanna upp och titta, man ska gå sakta och se vad naturen har att ge, – säger han. -Det är nyttigt. Man ska inte sitta och tänka att träden är gratis utan att det är något att titta på och njuta.

Han gifte sig år 1957 med min farmor Karin och fick 2 söner. Min pappa Håkan född 1960 och min farbror Olof 1965. De bodde i en tjänstebostad på Svenstorpsslott ända till farfar pensionerades. Därefter flyttade de till hus och där bor de än.

Därefter kom fem barnbarn, en skara på bara flickor. Frida 1992, Johanna 1994, Jag (Lovisa) 1996, Elin 1998 och Tilda 2001.

Min farfar sa: ”Det är underbart att får barnbarn, man får tiden att gå. Två av barnbarnen har tagit studenten vilket är väldigt glädjande att se med tanke på att jag själv aldrig haft den chansen. Det är en styrka när man blir äldre. Många säger att man är gammal, det är bara tiden som hat gått fort. Sen kommer nästa generation och nästa och nästa.”

 Farfars goda råd i livet:

∙ Råg i ryggen.

∙ Var rädd om dig.

Farfar och farmor vill alltid väl och tänker på oss alla barn. De ger oss styrka och de vill att vi alltid ska må bra. Han sa: ”Du ska själv alltid gå efter ditt hjärta och du har alltid oss vid din sida. Man ska aldrig tvinga någon till något men, gärna prata om det.”

∙ Skolor i all ära. Man ska fråga mycket. Det är lättare att fråga än att svara.

∙ Man blir stark av att ge. Om någon ger, då måste man få något tillbaka annars blir man inte stark. (Det gäller inte materiella ting utan ett vänligt ord, en klapp på kinden, ett gott råd osv).

Jag valde att ta bilden på min farmors mormor och morfar för det var den äldsta bilden som jag hitta i min släkt. Men jag valde sedan att intervjua min farfar för att han en historieberättare och har mycket att berätta. Han skulle kunna sitta i flera dagar och bara berätta om sitt liv. Han är en väldigt klok farfar som ger mycket råd och stöd.

 

 

 

 

 



[2] Skolaga, d.v.s. lärarens rätt att tillrättavisa elever med våld, avskaffades förs 1958. http://www.ne.se/lang/skolaga

[3] Sedan 1700-talet är Svenstorps-  och Björnstorps slott i släktens Gyllenkroks ägo. De bildar fideikomis. De är de enda kvarvarande fideikommissen i Skåne, vid sidan av Övedskloster och Trolle-Ljungby. Fideikommiss innebär att arvet går till den äldsta sonen och kan inte säljas.