Lovisa Engdahl

Min släktsaga

Av: Lovisa Engdahl

Hemma hos min farmor och farfar hittade jag denna bild, tagen på 1890-talet. På bilden ser vi Karl Edvard Wollberg och Emilia Johansson. Karl Edvard 1876-1946  var mycket sträng, sägs det, och en period i livet arbetade han i Tyskland. De på bilden är alltså min farmors mormor och morfar. Emilia föddes omkring 1870-talet och var från Blekinge och när de gifte sig och tog namnet Wollberg. Edvard och Emilia var ett av många par som stannade kvar i Sverige medan många andra sökte lyckan med att utvandra till Amerika.

Karl Edvard Wollberg och Emilia Johansson

Karl Edvard Wollberg och Emilia Johansson

Utvandringen tog fart på 1860- talet. De första som utvandrade var småbönder som inte kunde klara sig på sina gårdars avkastning. De sålde sina gårdar för att köpa sig en biljett över Atlanten och skaffa sig ny jord i den nya världen. Efterhand kom även drängar och pigor som skrapat ihop pengar till en Amerikabiljett.

Immigranter anländer till Amerika

Immigranter anländer till Amerika

 

Lovisas farfar Ingvar

Det nya landet blev även en möjlighet för landsbygdens jordlösa. Det som lockade de flesta var drömmen om att tjäna pengar och att komma ifrån fattigdomen där hemma. Ett annat skäl var också att man inte fick fritt utöva sin religion eftersom fram till 1860-talet skulle man leva enligt den rena Lutherska läran, som den statliga Svenska Kyrkan predikade. I USA fanns det ingen stadskyrka som la sig i de enskilda religiösas liv. Vid 1800-talets slut fick man ångfartyg som gick över Atlanten på 10 dagar mot tidigare, då överfarten tog flera veckor. Det var ett sätt för fartygsbolagen att sälja fler biljetter.

Att komma till Amerika var inte så glamoröst som många trodde utan det fanns även här de som man drabbades av missväxt och arbetslöshet. Att leva i ett litet träskjul klätt i papp de första åren var inte ovanligt för nybyggarna. Livet i det nya landet kunde alltså vara hårt och inte så bekymmerlöst som man hade tänkt sig. För folk hemma i Sverige ville brevskrivarna skildra hur bra det var i Amerika.

Ett Amerikabrev

Här nedan presenteras ett av många Amerikabreven som skrevs och skickades hem över Atlanten och som berättade hur det var i den nya världen..

Här ett av breven, skrivet för över 122 år sedan. Texten har behållits som den var med tillägg av några enstaka kommatecken eller punkter.

Paxton den 14/9 1890

Broder Nils!

Som jag för så länge sedan bekom ditt bref och ej låtit höra af mig sedan, så får jag nu sända dig några rader. Jag vill nu först be om ursäkt för mitt dröjsmål för jag skall säga dig att här har nu varit mycket bråttom det så den ena dagen har gått fortare än den andra men jag kan väl tänka att ni har haft bråa dagar också, jag har fått ett bref från Bengta Maria sen jag fick ditt sista bref och jag ser i edra bref att ni alla äro vid god hälsa. Äfven jag kan fröjda mig öfver den samma ity har man hälsan mår man bra fast man skall arbeta hårt.

Här har varit en mycket torr och varm sommar i år, så betet för kreaturen har varit mycket dålig. Nu har här fallit regn så det har nu grönskat sig lite igen, säden har på sina ställen torkat rent bort, härikring har den stått bra emot, så här är ingen dålig gröda men inte är den som om här hade fallit regn i rätt tid men farmarna di redar sig härikring ändå bättre i år än i fjol för di får jämt dubelt så mycket för säden i år än hvad den kostade i fjol.

Jag har nu rent af försummat å sända dig några tidningar, men du, som jag, har väl haft annat att gör än läsa tidningar. Men snart stundar vintern och då har man tid att läsa, då skall jag försöka att sända dem så fort jag får läst dem öfver för jag är ensammen om dem, Jag hörde att Bengt han har ingen tidning i år så det kan bli morsamt för honom också att läsa dem. Eslöfs tidning kunde allt varit trefligt att läsa men det får vara såsom det är så länge men det skulle det ske några nyheter som du vill att jag skall ha reda på så skrif dem i bref till mig för så länge jag inte har några bestämdare plats så lönar det sig inte att jag har någon tidning ifrån Sweden. Jag har vist kommit öfverrins med min bas att jag ska stoppa här till efter majshösten men hur fort går väl inte denna tiden den går snart öfver.

 

Jag kan just undra hur det är med Anders Olsson om han ämnar att resa öfver hit men jag tänker allt att han blir i Högestorp å rätt gör han om det blir för der är han sin egen bas och kan göra som han vill men det går inte så om han kommer hit åtminstone till en början men den som vill ge sig ut bör ingen förhindra, ty har han lyckan med sig så kan han mången gång göra det bra. Eväl jag får nu sluta mina rader för denna gång med många helsningar å lyckönskningar till dig och eder alla men serkilt till min Älskade Moder.

Tecknar i hast

Andrew Svanson

Ola Tastas Per o Nils har jag hvarken hört eller sett sen i vintras fast vi äro inte längre från hvarandra än vi kunde träffas åtminstone någon gång men jag vet inte hur det kan vara.[1]

 Karl Edvard och Emilia fick 6 barn, Gösta, Walter, Casimir, Fanny, Alli, och Iris. Sedan kom det även barnbarn, Anna- Greta, Karl- Axel, Inga- Lisa, Britta- Ingegärd, Karin- Ulla- Birgit, Claes- Olle- Yngve. Karin- Ulla- Birgit är min farmor, men idag kallas hon bara för Karin.

Min farfars uppväxt

Min farfar föddes den 31 mars år 1932  kl.4 på morgonen och fick namnet Ingvar. Han är den äldsta sonen i barnaskaran av 11 och har 5 äldre systrar. På den tiden var det vanligt med stora familjer, anledningen till det var att det inte fanns något preventivmedel.

Lovisas farfar Ingvar

Lovisas farfar Ingvar

Han var mycket, mycket klen och de visste inte ens om hans kulle överleva, han ville varken äta eller dricka, han drack inte ens sin mammas bröstmjölk.

Första åren i skolan

Han minns inte så mycket av sina fem första år, men när han blev sex då fick han följa med sin pappa ut och jobba och ge mat och vatten till kossorna. När han blev 7 år gammal började han på den lilla skolan i Igelösa, i en klass på 20 elever. Där gick han sina grundskoleår men en av terminerna gick han bara 3 dagar för han hade redan lärt sig allt, han var en av dem bästa i klassen. Det var tack vare hans syskon som lärt honom mycket där hemma. Alla hans syskon hade enkelt för att lära sig och därför blev det enkelt för farfar också. Varje dag lärde alla syskonen honom något vilket innebar att han inte behövde gå i skolan.

Man fick vara ledig 21 dagar på ett år och det kunde vara vilken dag på året som helst, för att då kunna hjälpa till i hushållet eller på gården.

Vid ett tillfälle skulle eleverna ha ett skidlopp men farfar och hans familj hade inte så mycket pengar med tanke på att dem var så många. Dem hade helt enkelt inte råd med att köpa ett par skidor till farfar, alltså fick han göra sina skidor själv. Han kom först in i mål men läraren godkände inte det med tanke på att skidorna var hemmagjorda. Han borde ha fått dubbel belöning för han hade gjort de själv! En gång slog läraren farfar i huvudet med en bok så att han svimmade av[2].

 ”Krig löser inga problem”, sa farfar, och menade att ingenting blir bättre för att man brukar våld.  Läraren sa till oss: ”Gör du inte som jag säger får du stryk!” Men farfar har inte mått dåligt av det, utan istället lärt sig genom livet och blivit klok och förståndig. ”Så länge inte mina barn och barnbarn får gå igenom det.”

Farfars mamma och pappa hade alltså 11 barn tillsammans och alla barn blev döpta och konfirmerade i en och samma kyrka. Hans mamma gick alltid i kyrkan men prästen hälsade aldrig på henne. Prästen hälsade på alla förutom henne trots att hon var en flitig besökare. De blev mycket orättvist behandlade, ungefär så som slavarna. Ju fattigare man var desto mindre värd var man och då spelade det ingen roll hur man behandlade dem. Till och med i kyrkan fanns det skillnader, de rika satt längst fram och de fattiga längst bak. Dessutom satt kvinnor och män åtskilda på var sin sida om mittgången. Kvinnosidan var förr den vänstra, den norra kalla sidan, och männens sida var den högra, varma sidan. Idag finns inte dessa skillnader i Sverige utan vi alla är lika värda, kvinnor och män, fattiga och rika.

Fattigdom föder snilleblixtar

På den tiden hade de bara skaften på strumporna vilket innebar att det blev extremt kallt om fötterna på vintern. Men då gick farfar och hans bror upp på vinden och hittade flera strumpskaft liggandes, de fick då idén att sy ihop dem till en tubsock. Efter åren som gick blev det en trend med tubsockar och började till och med säljas i handeln.

På våren fick alla syskon varsin påse med lite socker i av sin mamma, de skulle då gå ut i skogen och plocka vilda syror vilket är näringsrikt och innehåller mycket järn. Hela sommaren åt de massor av bär ifrån skogen, vinbär, hallon, vilda smultron, frukt och rosenkål. Man åt helt enkelt allt som man kunde komma åt. Man åt dessutom alltid ekologiskt, man odlade ju allt själv på den tiden.

Ute i arbetslivet

Efter grundskolan fick han gå ett år på en lantbruksskola och därefter gick han direkt ut i arbetslivet som trädgårdslärling i blomsterodling, som han var väldigt intresserad av. Det var rätt plats för honom för där trivdes han. Han har även träffat arkitekter i sitt yrkesliv och lärt sig mycket. Vid 35-års ålder blev han trädgårdsmästare på Svenstorps slott[3]. Slottsfrun blev 97 år gammal och min farfar jobbade där ända tills han pensionerades. Han jobbade i hennes ägor i flera år och trivdes bra där.

Det viktigaste för honom är att han har gjort det han har velat och han har blivit en naturmänniska. Man ska stanna upp och titta, man ska gå sakta och se vad naturen har att ge, – säger han. -Det är nyttigt. Man ska inte sitta och tänka att träden är gratis utan att det är något att titta på och njuta.

Han gifte sig år 1957 med min farmor Karin och fick 2 söner. Min pappa Håkan född 1960 och min farbror Olof 1965. De bodde i en tjänstebostad på Svenstorpsslott ända till farfar pensionerades. Därefter flyttade de till hus och där bor de än.

Därefter kom fem barnbarn, en skara på bara flickor. Frida 1992, Johanna 1994, Jag (Lovisa) 1996, Elin 1998 och Tilda 2001.

Min farfar sa: ”Det är underbart att får barnbarn, man får tiden att gå. Två av barnbarnen har tagit studenten vilket är väldigt glädjande att se med tanke på att jag själv aldrig haft den chansen. Det är en styrka när man blir äldre. Många säger att man är gammal, det är bara tiden som hat gått fort. Sen kommer nästa generation och nästa och nästa.”

 Farfars goda råd i livet:

∙ Råg i ryggen.

∙ Var rädd om dig.

Farfar och farmor vill alltid väl och tänker på oss alla barn. De ger oss styrka och de vill att vi alltid ska må bra. Han sa: ”Du ska själv alltid gå efter ditt hjärta och du har alltid oss vid din sida. Man ska aldrig tvinga någon till något men, gärna prata om det.”

∙ Skolor i all ära. Man ska fråga mycket. Det är lättare att fråga än att svara.

∙ Man blir stark av att ge. Om någon ger, då måste man få något tillbaka annars blir man inte stark. (Det gäller inte materiella ting utan ett vänligt ord, en klapp på kinden, ett gott råd osv).

Jag valde att ta bilden på min farmors mormor och morfar för det var den äldsta bilden som jag hitta i min släkt. Men jag valde sedan att intervjua min farfar för att han en historieberättare och har mycket att berätta. Han skulle kunna sitta i flera dagar och bara berätta om sitt liv. Han är en väldigt klok farfar som ger mycket råd och stöd.

 

 

 

 

 



[2] Skolaga, d.v.s. lärarens rätt att tillrättavisa elever med våld, avskaffades förs 1958. http://www.ne.se/lang/skolaga

[3] Sedan 1700-talet är Svenstorps-  och Björnstorps slott i släktens Gyllenkroks ägo. De bildar fideikomis. De är de enda kvarvarande fideikommissen i Skåne, vid sidan av Övedskloster och Trolle-Ljungby. Fideikommiss innebär att arvet går till den äldsta sonen och kan inte säljas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *