Kategoriarkiv: Dane Sebez

Det var en gång i Bosnien…

Dane Sebez

Det var en gång i Bosnien…

Av Dane Sebez

Hemma hos mig hittade jag denna bild, tagen någon gång runt 1960 talet i Bosnien. På bilden syns min farfars föräldrar som bodde i Bosnien. Men de var serber.  Min farfars pappa hette Ilija och mamman hette Milica. Ilija föddes 1902 och dog 1978. Milica föddes 1911 och dog 1998. Jag träffade aldrig min farfars mamma. Jag vår 2 år när hon dog.  Min farfar och en av hans systrar dog före deras mamma.

Dane s 1

När Ilija var 12 år  började första världskriget. Kriget började på grund av skottet i Sarajevo. Det var en serb som hette Gavrilo Princip som sköt den österrikiska kronprinsen, Franz Ferdinand och hans tjeckiska hustru Sophie von Chotek, den 28 juni 1914.

Dane s2

Gavrilo Princip arresteras efter skotten.[1]

Sydsslaverna på Balkan

Balkan är en halvö i östra Europa, till ytan ungefär så stor som Spanien eller Sverige. Denna halvö inrymmer många olika folk och nationer: Slovenien, Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Montenegro samt Makedonien, Rumänien, Albanien, Bulgarien, Grekland och europeiska delen av Turkiet.

Dane 3 k

Karta över Balkanhalvön.[2]

På medeltiden fanns det ett stort antal självständiga kristna slaviska riken på Balkanhalvön, men det turkiska Osmanska riket erövrade det mesta av halvön på 1300-talet och införde islam som religion, men tillät både kristna och judar att behålla sin religion mot att de betalade skatt, något som muslimerna slapp. De som gick över till islam gjorde detta för att få en högre social ställning och för att slippa betala skatt. Massomvändelser skedde främst i Bosnien, Makedonien och delar av Bulgarien, där befolkningen var bogomiler (betyder de som Gud håller kär på sydslaviska språk), en kättersk rörelse som i Bosnien kallades patarener.  Dagens muslimska slaviska befolkning är arvtagare till de kristna ortodoxa och bogomiler som övergick till islam. De nordliga delarna av Balkan tillhörde Österrike–Ungern.

I takt med att Osmanska riket försvagades började flera folk på Balkan att kräva självständighet. Serberna gjorde 1804–13 uppror under Karađorđe och 1815–17 under dennes rival Miloš Obrenović, och tvingade turkarna att erkänna ett mindre område som ett autonomt (fristående) Serbien. På 1820-talet bröt sig Grekland ut från Osmanska riket genom ett frihetskrig, som alla kristna stater gav stöd till.

Serbiens ledare ville få tillgång till Adriatiska havet och passade under tider av oro i Bosnien på att försöka skaffa detta med våld, men besegrades av Osmanska riket 1876. De öppna stridigheterna mot turkarna gav serberna stormakternas sympatier och erkändes som en självständig stat efter Berlinkonferensen, 1878, och blev ett kungadöme 1882. Med fransk hjälp byggde Serbien under tiden upp en stark försvarsmakt och med denna lyckades Serbien erövra under Balkankrigen (1912–13) delar av Novi Pazar och Kosovo samt större delen av Makedonien. Serbien accepterade Österrike-Ungerns annektering av Bosnien, då landet var i starkt behov av ekonomisk hjälp från dubbelmonarkin. Men drömmen om att bilda en stat som samlade alla sydsslaver, under serbisk ledning levde kvar sommaren 1914.

En hemlig serbisk organisation bildad 1911 och ledd av höga officerare,  Svarta handen (Enhet eller döden), ville förena Österrike–Ungerns sydslaviska områden med Serbien. Organisationen stod bakom flera politiska attentat och planerade och genomförde mordet på Österrike–Ungerns tronföljare Franz Ferdinand och hans gemål i Sarajevo.

Bosnien, som erövrades av Osmanska riket 1453 och genomgick en snabb islamisering, tog emot muslimska flyktingar från Ungern, Slavonien och Kroatien, när områden togs över av det Habsburgska kejsardömet. Samtidigt avfolkades den bosniska gränsen mot det habsburgska väldet efter freden i Karlowitz, 1699.  Ortodoxa vlacher användes för att återbefolka de tomma gränsområdena, framför allt i nordvästra Bosnien. Därmed förändrades den religiösa kartan på västra Balkan. Den ortodoxa kristendomen etablerades i väster, i”öar”, långt borta från sina traditionella områden. Eftersom majoriteten av de sydslaviska ortodoxt kristna i västra Balkan hörde till det serbiska patriarkatet i Peć, kände sig vlacherna med tiden i första hand som serber.

Österrike-Ungern fick sin ockupation av Bosnien erkänd som laglig först efter Berlinkonferensen och förvandlade området till en del av dubbelmonarkin 1908. För att försäkra sig att Serberna inte skulle göra några anspråk på Bosnien, delades parlamentet efter nationell tillhörighet i tre delar: katolskt (kroater), ortodoxt (serber) och muslimskt (bosniaker).

I dagens Rumänien styrde Turkarna från 1541endast indirekt. De tre furstendömena, Transsylvanien, Valakiet och Moldova, hade kvar sina inhemska härskare (s.k. vojvoder eller hospodarer), som valdes av turkarna bland medlemmar av furstehusen. Krimkriget (1853-56)  innebar slutet på den osmanska överhögheten. Vid Krimkrigets utbrott invaderades Moldova av ryska trupper, men de drevs ut med gemensamma ansträngningar. Stormakterna godkände konstitutionerna för De förenade furstendömena Moldova och Valakiet 1854, som 1859 valde Alexandru Ioan Cuza till att leda unionen .1861 antogs slutligen namnet Rumänien, som 1864 blev en enat furstendöme under den tyske prinsen Karl av Hohenzollern–Sigmaringen, Carol I, men formellt kvarstod Rumänien som en turkisk vasallstat fram till två år efter Belinkonferensen (1878), då Rumänien erkändes som helt självständig monarki med Carol som regent. Transsylvanien tillhörde det Habsburgska riket fram till slutet av första världskriget.

Ett krig som ingen ville ha

Efter mordet på kronprinsparet krävde Österrike-Ungern från Serbien att österrikisk polis skulle få undersöka händelsen i Serbien och att de skyldiga skulle skickas till Wien för rättegång. Serbien vägrade och Österrike förklarade krig mot Serbien. Serbien fick hjälp av Ryssland, eftersom landet kände gentemot sydsslaverna en plikt, som kan liknas med en storebror. Ryssland var sydsslavernas beskyddare. Österrike-Ungern fick genast stöd av Tyskland. Frankrike och Storbritannien var förbundna med Ryssland i en överenskommelse (Entente) sedan 1907.  Av den anledningen tvingades länderna gå in på Serbiens sida i kriget. Tyskarna kom med i kriget för att de kände sig hotade av Ryssland och Frankrike.

Det första tyskarna gjorde var att gå in i Belgien för att anfalla Frankrike på den enda punkten som var oskyddad. Storbritannien, som garanterade Belgiens territoriella självständighet, tvingades att förklara krig mot Tyskland.

Kriget, som jag väljer att inte gå in på i detalj, slutade med nederlag för Tyskland och Österrike-Ungern. Det var tre kejsardömen som föll på grund av kriget: det Tyska, det Österrikiskt-Ungerska och det Ryska.

1918 så avslutades kriget. Det var det året Jugoslavien blev ett land. Innan det så var Serbien ett land och Bosnien, Kroatien och Slovenien tillhörde Österrike-Ungern. USA framstod som den nya stormakten medan Frankrike och Storbritannien påbörjade en relativ tillbakagång. Från de splittrade kejsardöme i östra Europa föddes nya republiker: Tjeckoslovakien, Ungern, Polen och Jugoslavien.

Serbernas (och kroaternas) gamla dröm går i uppfyllelse

Jugoslavien

När jag växte upp under 1970- och 1980-talen talades det aldrig om Jugoslaviens olika nationaliteter. Mina föräldrar var kommunister, vi kallade oss för jugoslaver och vi såg upp till Tito. Vi gick aldrig i kyrkan och det gjorde inte så många andra heller. Visst såg jag att flera av våra vänner ibland hade andra traditioner än vi, men det var bara positivt. Allt förändrades 1991. Plötsligt blev nationalitet avgörande för vilka vi kunde umgås med. Eftersom mamma var kroat och pappa serb kunde jag inte

välja identitet. Jag är ateist, mitt namn är serbiskt och jag har gått i en katolsk (kroatisk) skola. Idag, 2011, ser jag mig främst som bosnier.[3]

Det Jugoslavien som Bojana talar om grundades 1918. Själva namnet (Jugoslavien= sydsslavernas land) visar att det var den serviska drömmen som blev verklighet. I december 1918, i samband med freden efter första världskriget, utropades Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike.

Makten kom att ligga hos serberna och deras ledare Nikola Pašić som lyckades genomdriva en mycket centralistisk politik med hjälp av konstitutionen från 1921, den så kallade Voivodan konstitutionen från 1921 delade upp landet i 33 administrativa enheter, utan hänsyn till religion eller regionaltillhörighet.

Det var ett försök att ena landet under serbisk ledning men också ett försök att skapa en ny nationell identitet. Försöket begrovs med dess ledare, som 1928 sköts ihjäl i parlamentet av en ledamot från Montenegro. Därefter tog kungen Alexander själv rodret som diktator, och försköt parlamentet. Kungen själv föll offer för ett attentat utfört av den kroatiska terrororganisationen Ustaša, under ett statsbesök i Paris.

Sammansvetsningen av det nya landet misslyckades då de två främsta aktörerna, serberna och kroaterna, vägrade att samarbeta. Ekonomin fungerade inte då landets olika delar inte handlade med varandra. Kommunikationerna, som inte kommit igång efter krigsslutet var urusla, och försvarade integrationen.

Världspolitiken i slutet av 1930-talet visade att västländerna, d.v.s. stormakterna Storbritannien och Frankrike, inte kunde garantera småländernas fortbestånd. I vetskap att Tyskland-Italien ville dela Europa mellan sig, ingick Jugoslavien 1940 en överenskommelse med Tyskland om samarbete inom den s.k. stålpakten. Efter det startade interna oroligheter i Jugoslavien och landet besattes av trupper från Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien. Ustašaledaren Ante Pavelić bildade med tyskarnas hjälp en självständig Storkroatien innehållande Kroatien och Bosnien-Hercegovina och startade genast med att rensa landet från alla oönskade grupper, för hans del serber och muslimer. Serberna fick hålla tillgodo med en mini-Serbien under general Nedić. Både Storkroatien och lilla Serbien hade stora svårigheter med att försöka slå ned kommunistiska och nationalistiska partisaner och kungatrogna, serbiska četnici. Kroater och serber bedrev var för sig utrotningskrig mot muslimerna. Bara i Kroatien mördades mer än 300 000 muslimer av Ustaša.

Händelserna under andra världskriget, framför allt de många massakrerna som kroater och serber gjorde sig skyldiga till, lämnade grogrund för fortsatt fiendskap mellan folken. Bara i Jasenovac, det mest ökända av Ustasjaregimens koncentrationsläger mördades mellan 90 000 och 120 000 människor,

främst serber, judar och romer. Under andra världskriget mördades i Jugoslavien 80 procent av judarna, 8,1 procent av muslimerna, 7,3 procent av serberna och 5 procent av kroaterna. Vid massakern i Bleiburg, uppskattar dagens historiker att 50 000 kroater massakrerades av partisaner.

Partisanerna, som leddes av den hjälteförklarade kroaten Tito, togs över varje område som tyskarna tvingades lämna. Den 29 november 1943 upprättades en nationell befrielsekommitté som provisorisk regering i Jajce. De jugoslaviska exilregeringen i London  tvingades samarbeta med Tito, som 20 september 1944 tågade in i Belgrad. Jugoslavien fick i freden 1945 västra Slovenien, Istrien med Rijeka och Zadar med tillhörande öar. Därefter började Titos kamp för att förena Jugoslavien bortom alla religiösa eller etniska gränser som ett kommunistiskt land under parollen ”Broderskap och enhet!”

Jugoslavien blev ett kommunistiskt land men höll sig borta från Moskvas maktanspråk. Efter 1948 valde Jugoslavien en egen och mer självständig väg än andra öststater som lydde under Sovjetunionen. I stället för planekonomi införde Tito efter 1960 ett slags socialistisk marknadsekonomi. Titos kommunism innebar inte att gränserna stängdes mot omvärlden och hundratusentals jugoslaver lämnade landet efter krigslutet och sökte jobb i de växande industriländerna i väst, däribland i Sverige. Min farfars syster flyttade till Tyskland, osäkert på när, men de bodde i Västtyskland. De hade de bra i Tyskland. De hade pengar och de kunde komma till Jugoslavien varje sommar.

Ytligt sätt lyckades Titos Jugoslavien fostra ett land med sammanhållning, som byggde bland annat på att landet var verkligen framgångsrik som idrottsnation. Men varje gång de ekonomiska konjunkturerna försämrades blossade upp de gamla motsättningarna och när Tito dog 1980 gick det snabbt utför. Under 1980-talet upplevde Jugoslavien en lång ekonomisk nedgångsperiod under vilken produktionen och inkomsten per invånare minskade, utlandsskulden ökade och inflationen nådde 1989 över 2 700 %. Familjernas ekonomi utarmades, när priserna fördubblades på en månad utan att lönerna hängde med. Även möjligheterna att emigrera försämrades när flera västländer själva fick ekonomiska problem.

Sovjetunionens upplösning fungerade som en signal för nationalistiska krafter i Jugoslavien att påbörja nedmonteringen av republiken. Partiets kongress 1990 slutade i kaos när den slovenska delegationen lämnade mötet. Alla försök att öka demokratin och ge mer makt åt delrepublikerna misslyckades. Slovenien och Kroatien förklarade sig suveräna (oberoende) i juli 1990, och efter folkomröstningar i båda delrepublikerna förklarade sig dessa självständiga, varpå inbördeskriget var ett faktum.

Den av serberna kontrollerade armén gick till attack mot Slovenien och Kroatien. Slovenien förhandlade sig till eldupphör redan i juli 1991 men kriget fortsatte i Kroatien, trots många medlingsförsök från bl.a. EG (föregångaren till EU).  Jugoslaviens president, Slobodan Milošević, uppmanade serberna i de olika delrepublikerna att göra sig självständiga, vilket de gjorde i Bosnien-Hercegovina, som förklarade sig självständigt 1992 och i Kroatien. Därefter satte igång ett krig, som med korta uppehåll fortsatte ända fram till freden skrevs på i Paris i december 1995. Kriget, i vilket alla sidor utsatte civila för omänskliga lidanden, kostade över 100 000 människoliv och förstörde städer som Mostar och Sarajevo. Det sydslaviska folket blev genom freden mer splittrat än någonsin tidigare.

 

Karta över frontlinjerna före freden 1995

dane 4 kk

 

[4]

Att tvingas lämna sitt land

Före kriget var det lätt att vara serb i Sarajevo, för då kände sig alla som jugoslaver och lät bli att bråka. Alla var jugoslaver. Men när kriget bröt ut togs många serbiska män till ett fängelse där alla serber hölls. Min pappa var där i cirka 1 år. Där blev de misshandlade och slagna. Många blev dödade. För kvinnorna så var det inte lättare. De fick vara utan sina män och många blev misshandlade och våldtagna. Alla serber som bodde i Bosnien fick sticka till Serbien eller flytta till en annat land för att inte bli dödade. Mina föräldrar flydde först till Serbien och bodde där 3 år. Min pappa fick sedan söka att åka till ett annat land. Han sökte medborgarskap i USA men han blev skickad till Sverige istället.

Min farfar och farmor flydde med mina föräldrar till Serbien. Ingen av dem ville till Sverige. De ville stanna i Serbien till kriget var över och sen flytta hem till Bosnien igen. Men det blev inte så. De bestämde sig för att komma till Sverige också. De skulle komma i december 1996. Då kom bara min farmor hit. Mina föräldrar kom till Sverige mars 1996. Min farfar dog ca två månader innan jag föddes så han hann inte komma till Sverige.

Nu är det lugnt för serberna att bo i Bosnien. Efter kriget så bildades Republika Srpska och det är en del av Bosnien där nästan bara serber bor. De vill en dag bli ett självständigt land. Min farfar och farmor hade nog bott i Republika Srpska om min farfar hade varit vid liv.

Att leva under andra väldskriget.

Kriget var en katastrof och den drabbade många länder och människor. Min farmor berättade för mig att Jugoslavien började bombas 1941 och det var krig i Jugoslavien från 1941 till 1943. Ilija var 39 år och Milica var 30 år. Tyskarna bombade Jugoslavien. Min farmor berättade att de fick fly hemifrån. Men jag vet inte vad Ilija och Milica fick göra men min farmor och farfar fick fly och de bodde på samma ställe så de fick nog också fly. De fick sova i skogen för att soldaterna inte skulle ta dem och döda dem. De fick springa mycket så att de inte blev sprängda av bomberna som Tyskland släppte.

Min farmor Stakas historia

Min farmor föddes 1933 i Bosnien, i en stad som hette Blagaj. Det var samma år som Hitler kom till makten. De var fem i familjen. Senare i livet flyttade hon till en större stad, även den i Bosnien, som heter Livino. Hon har drabbats av två krig. Det första var andra världskriget, som började när hon var sex år gammal, och det andra var det jugoslaviska kriget, 52 år senare. Andra världskriget tyckte hon var värst, för hon minns att de var tvungna att gömma sig i skogen för att överleva.

Min farmor gick inte i skolan, som jag gör, när hon var i min ålder. På den tiden var det inte många som gick i skolan där. Hon fick hjälpa till hemma med djuren, passa småsyskon och alla andra bestyren. Längre fram jobbade hon i ett företag i Blagaj i 36 år och hon tycker att man kunde leva bra på lönen de fick. 1959 träffade hon min farfar, han som inte alls ville komma till Sverige, även om farmor försökte övertala honom genom att säga att det var ett bra land att leva i.

Min farmor tycker att det blev mycket svårt att bo i Bosnien som serb efter kriget. Hon berättar att alla serber fick sparken från sina jobb och nästan alla serber misshandlades och många dödades. Serbernas mötesplatser och caféer förstördes.  En gång togs hennes son (min far) tillfånga och misshandlade honom och de berättade sedan för henne att han var död. Men han kom tillbaka efter ett par dagar helt sönderslagen men vid liv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 



[3] Bojana, uppvuxen i Banja Luka där hon fortfarande bor. I Forum för levande historia: Om nationalism, historiebruk och vägen till försoning: http://www.levandehistoria.se/sites/default/files/wysiwyg_media/dlh_offer_for_historien.pdf

[4] www.creativecommons.org Map of war in Yugoslavia 1995:  Källa Ceha. http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Map_of_war_in_Yugoslavia,_1995.png